Valerie June: The Order of Time

Älskar när en artist har självförtroende nog att låta musiken do the talkin’. När en artist inte ser det som ett måste att gå in och omedelbart köra över lyssnaren. När en artist har tillräckligt med inre trygghet för att i stället lugnt och metodiskt bygga upp och hålla fast vid en atmosfär.
Med den här skivan blir Valerie June en sådan artist.
Redan med förra skivan, 2013 års halvgenombrott »Pushin’ Against a Stone«, var hon nära. Men den lite konstruerade retrotouchen på produktionen satte vissa käppar i hjulet. Här och där gränsade det till effektsökeri. Högst onödigt sådant eftersom Valerie June har så mycket i sig och sina låtar att det ingalunda behövs krimskrams.
Och det är som att hon själv har insett samma sak. »The Order of Time« inleds med soldåsiga, superensliga, självbiografiska »Long Lonely Road« som rör sig framåt i så långsamt mak att den vid en jämförelse får en genomsnittlig Jimmy Reed-blues att åka dit för fortkörning. Låt nummer två, ypperliga soulballaden »Love You Once Made«, följer samma mönster.
En bit in på albumet trissas tempot upp, och ner, men Valerie June har så dags etablerat en stämning – och signalerat en pondus som i varje rörelse utstrålar »jag gör som jag vill och då blir det så här, take it or leave it«.
Valerie June rör sig i ett vibrerande Södern-delta av blues, gospel, soul, folk och old timey-country. Där är det lätt att fastna i klichéer eller åtminstone väldigt svårt att bidra med något unikt och personligt. Men Valerie June är helt sin egen. Rösten är egentligen inte särskilt stor, den är bucklig, knarrig och ganska entonig, fungerar i princip lika mycket som ett instrument, men har personlighet så det räcker till och blir över. Och: den gör jobbet. Lyssna på »The Front Door«. En fantastisk låt som blir ännu bättre av förståndig sång.