Father John Misty: Pure Comedy

När han bytte namn till Father John Misty gick Josh Tillman från att vara en av världens tråkigaste singer-songwriters till att bli en av världens mest underhållande artister. Med sin andra platta, 2015 års »I Love You, Honeybear«, fick han dessutom ihop ett album som var så bra och helgjutet att det nu blir lite svårt att förhålla sig till Tillmans tredje skiva under Father John Misty-namnet.
Förra gången lyckades han på ett imponerande sätt blanda Elton John, Harry Nilsson, The Doors, R. Kelly, Leonard Cohen och en herrans massa Laurel Canyon-romantik med en för amerikanska artister ovanligt jarviscockersk framtoning. Infallen tilläts gå åt alla håll, vilket även gällde Tillmans trolliga persona i sociala medier.
Infallen går verkligen inte åt alla håll på »Pure Comedy«.
Min misstanke var att han efter mästerliga »I Love You, Honeybear« skulle få för sig att göra ett förfärligt bluesalbum, som en ironisk grimas. Så illa blev det tack och lov inte. Men i stället blev det en skiva till brädden fylld av postmodernistiskt självmedvetna och politiskt moderna eller rent av postpolitiska ballader.
»Pure Comedy« är ingen ögonblicklig förälskelse och lär knappast vinna honom någon större publik. En låt, »Leaving LA«, är över tretton ordrika minuter lång. En annan, den i och för sig helt ljuvliga »So I’m Growing Old On Magic Mountain«, klockar in på tio. Tempot är genomgående lågt och Tillman sjunger givetvis helt fantastiskt. Det är en platta som fungerar lika bra som ljudkuliss till en parmiddag som till att faktiskt sjunka in i och lyssna på. Mer uptempo än i »Total Entertainment Forever« blir det inte, alltså den nananana-låt där Tillman rimmar Taylor Swift med Oculus Rift.
De mångordiga texterna verkar först ha prioriterats framför melodier och refränger och även om produktionen är strålande framstår skivan lätt som vacker men lite tråkig (vilket i och för sig är imponerande med tanke på hur texterna ofta återkommer till ett till synes mycket genuint äckel över mänskligheten). Samtidigt låter vartenda spår strålande när de spelas vart för sig. Det är en imponerande hög låtskrivarnivå, men med ett närmast konstant tempo som lurar lyssnaren.
Father John Misty har provocerat många med sin blandning av larv, teater och konstanta upptagenheten vid sin egen – och vår – självupptagenhet. Men när han är som bäst har han ju lyckats fånga och gestalta den moderna människans inre motsättningar och allmänna fulhet. Det finns något väldigt befriande i det. Och ju mer man sugs in i »Pure Comedy«-världen desto mer ser man att han egentligen bara vidgat perspektivet från att vrida och vända på västerländska välfärdsmänniskors kärleksrelationer till västerländska välfärdsmänniskors liv på planeten. Det blir förstås lite mindre personligt då. Och framför allt blir det svårt att skriva annat än ballader.