Gorillaz: Humanz

Den värld Gorillaz byggt på den »The Good, The Bad and The Ugly«-hyllande melodikaslinga som var början på allt är, med över femton år som facit att beskåda och lyssna på, förbluffande. Att idén, om ett virtuellt och tecknat musikprojekt med avsevärda kreativa friheter, skulle funka kunde Damian Albarn och Jamie Hewlett bara drömma om. Ingenting annat än att deras skilda förmågor sammanfogats fanns där för att övertyga om att detta skulle kunna bli bra eller ens gå vägen, att ramarna för vad ett popprojekt kan vara skulle lyftas bort.

Det är makalöst i ordets rätta bemärkelse att så många talangfulla människor vävts in i så många olika idéer som skapat så många helt annorlunda låtar över lika annorlunda album. Det är makalöst att det fortfarande funkar och låter så bra som det gör, att det fortfarande inte låter konstlat eller obekvämt utan bara frigörande, att Gorillaz fångar omvälvande ögonblick i världshistorien, deras gäster reflekterar tidpunkten då låtarna är skrivna, tematiken speglar världsandan så som den utvecklats och avvecklats under de senaste femton åren.

För varje album ömsar Gorillaz skinn på ett nästan mänskligt manér, konsten tar en aningen annorlunda stil, illustrationerna ändrar influens och riktning ibland helt och ibland bara på detaljnivå. Bandmedlemmarnas avatarer inspireras av modevärldens olika delar och epoker. Den sortens kompletta idéskifte och detaljfixering har alltid funnits i deras musik men det har hela tiden varit tydligt att det är Gorillaz som hörs trots att nästan alla positioner runt Damon Albarn roterar. På den självbetitlade debuten var ljudbilden som spretigast och produktionen fick hjälp av Dan The Automator, på 2005 års »Demon Days« hjälpte Danger Mouse till med produktionsarbetet och alternativhiphopens ljud återfanns överlag, på »Plastic Beach« från 2010 fann sig Gorillaz på en ö skapad av skräp ute där världshaven möts och luftigare kompositioner tog mest plats.

Denna gång är det främst Chicago-hiphopens Twilite Tone och återkommande musikern Remi Kabaka (Jr.) som styrt var musiken ska ta vägen med Albarn. Den musikaliska inriktningen är således intakt: det är fortfarande pop i allra högsta grad, men i hiphoputsmyckad electronicapaketering med soulbryggor emellan. Den musikaliska begåvningen likaså: det är fortfarande imponerande att höra hur Gorillaz kan balansera alla gäster så avvägt och presentera ett komplett verk som ger utrymme för allas talanger.

På »Humanz« fortsätter de ovanliga möten som definierar Gorillaz, som tillsammans skapar nya poputtryck utifrån att egna musikstilar krockar inuti en klubb, som är hem till den Gorillaz-typiska varietéshowen inför världens slut. Gästerna försöker på sina egna sätt bara förlika sig med vad som komma skall och sjunger om hur de hanterar de känslomässiga efterdyningar som följer en oförutsedd, världsförändrande händelse. Vince Staples hittar en sociopolitisk nerv att slå mot över för honom annars främmande och lite skavande drum’n’bass backad av återkommande kören The Humanz. De La Soul är så klart med igen och har med sig Jean-Michel Jarre på albumets mest väggskakande låt. Graham Coxon spelar gitarrtonerna Kelela sjunger till och kompletterar de Frankie Knuckles-samplingar Danny Brown sedan rappar över. Anthony Hamilton får huvudrollen i ett mörkt orkestralt dansnummer, Grace Jones i ett rockfokuserat dito. Housepionjären Jamie Principle från Chicago bygger det han är bäst på, lämnar synthsvep och orgelslingor för Zebra Katz och Albarn att jobba fritt och dystert över. En pianoslinga leder albumets mest renodlade rapminuter när Pusha T tar hand om verserna och Mavis Staples tar refrängerna. Kali Uchis och Benjamin Clementine duetterar med Albarn mot slutet av albumet, Peven Everett och Popcaan gör det i början, och alla de där fascinerande speciella rösterna lyfter varje låt. Jarre spelar synth på albumavslutaren som Noel Gallagher och D.R.A.M. körsjunger på, medan Jehnny Beth styr sången.

Som med precis allt Gorillaz gör är denna svindlande uppställning ett enda stort risktagande i hopp om att magi ska skapas när alla olika parter möts, och som med precis allt Gorillaz gör träffar det mer ofta fantastiskt rätt än aningen fel. Det har på något sätt alltid hört till när Albarn snurrat runt planeten och försökt pussla ihop sina omvärldsanalyser till Gorillaz-album att riskerna är värda mödan eftersom ögonblicken blir så otroligt betydelsefulla och minnesvärda. Gorillaz strävan att dokumentera vår tid via sin virtuella verklighet har fört samman talanger och unikum, legender och legendarer: Bobby Womack, Lou Reed, Ibrahim Ferrer har alla varit med på resan och lämnat efter sig otroliga låtskatter för eftervärlden att ta del av nu när de själva lämnat jordelivet, Dennis Hopper har detsamma i film.

Deras konstnärliga efterträdare, musikerna de inspirerat, har också hittat till Gorillaz värld. Och Gorillaz med sin enorma popplattform har alltid velat erbjuda publiken vad alla nya gäster och musikervänner har att ge.

I centrum står alltid Damon Albarn och hans uppgivenhet: över hur samhället ser ut, vart världen är på väg, hur människor behandlar varandra, tidsåldern vi livlöst lever inom. Det är roten till Gorillaz och till mångt och mycket också Albarn som musiker, och hade han försökt fly ifrån det skulle hela detta spektakel vara omöjligt att beröras av. I stället står »Humanz« där, ett fint och lite trasigt soundtrack till en dansfylld kväll där alla försöker ta fasta på det vackra de hör och ser för att efteråt kunna förändra och förbättra världen utanför, och minnas att den är värd att bry sig om.