Joan Shelley: Joan Shelley

Hon är en sällsynt, för att inte säga utrotningshotad, art. En av de där som måste få verka och växa i en fredad, lugn, avskärmad miljö, utan störande inslag och utan anpassning till rådande musik- eller branschklimat. Kentucky-artistens lågmälda, synnerligen subtila folksånger är egentligen föga lämpade för Spotify-erans hypereffektiva, hookfyllda hittänk, men det är också ett faktum som kan tala för dem. Det här att de behövs mer än någonsin för öron som behöver vila, alla hjärtan som behöver lindas in.

På vad som är Joan Shelleys fjärde album märks ändå ett i sammanhanget tydligt tecken på nytänk då hon och radarpartnern till gitarrist Nathan Salsburg rest till Chicago för att av Jeff Tweedy få hjälp med den musikaliska inramningen. Det är ett klokt grepp. För där Joan Shelley hela tiden har haft låtar och en röst du gärna klamrar dig fast vid, liksom både appalachiska kullar och engelska hedar i uttrycket, kanske det på ett strikt musikaliskt plan aningen förenklat saknats en given karaktäristik som fått den oinvigde lyssnaren att lystra.

Wilco-bossen gör nu inga omfattande ingrepp. Känslan är att han hållit tillbaka och främst värnat om att skydda den här utrotningshotade arten. Med det sagt har han plockat in fler musiker och satt lite, med betoning på lite, »bandkänsla« eller kalla det ryggrad bakom Joan Shelleys distinkta elegans.

Alla inblandade tassar fram med varsamhet och lyhördhet. I alldeles underbara »Where I’ll Find You« men även ett par andra spår utmynnar detta i en hemmavävd, speciell sorts värme värdig hennes skivbolagskollega Doug Paisley, som hon för övrigt har uppträtt en del med.

Ingen skiva som kastar sig över dig men du får svårt att lägga den åt sidan när du väl blivit dess vän.