Colter Wall: Colter Wall

Han låter som sextiosju men är obegripligt nog bara tjugoett. Hans rossliga och bastanta baryton minner om lika delar sju svåra år och Larry Jon Wilson. Alldeles oavsett har han dig fastnaglad från första sekund till sista.

Bland det allra bästa är att Colter Wall alltmer sett till att frigöra sig från det där depressionentunga, närapå påfrestat gammeldags uttrycket som fanns på minialbumet »Imaginary Appalachia« för två år sedan.

Första fullängdaren »Colter Wall« är rustik, nedtonad, korpsvart och allt annat än vidare nutida, men känns på många sätt mer personlig , färdig och tidlös. En sak som förklarar framgångarna för sådana som Sturgill Simpson, Margo Price och Jason Isbell är att de behärskar traditionen men samtidigt begriper hur den ska kännas relevant här och nu. Det kan låta självklart men det är långt ifrån alla som klarar det – rätt många, även bland i övrigt duktiga, fastnar i myter, pasticher, klichéer, whatever.

Den här unge kanadensaren har alltjämt en del att jobba på men är utan tvekan på rätt väg. Han kommer längre än de flesta med gitarr och en överjävligt karismatisk röst som fullkomligen lyser av pondus och en livserfarenhet som sannolikt återstår att infria. Han kan också skriva låtar. Steve Earle utbrast rentav att Colter Wall är den bästa unge låtskrivaren som han råkat på de senaste tjugo åren. Colter Wall må dyrka en sådan som Townes Van Zandt men låter aldrig det faktumet decimera hans egen särprägel. Det ska bli väldigt intressant att följa hans vidare vandring.