Mwuana: Triller

För att säga det med Mwuanas egna ord: »Det här är svennerap som ingen annan hört förut.«

Erkänner att jag var ett enkelt och betingat byte för Tom Scott/T.R.O.Y.-samplingen i Collén-remixen av »Toppen«, som var mitt första möte med Mwuana. Därpå följde som för så många andra fascinationen för hur han använder språket. Växlar mellan rap och sång, byter språk, blandar språk, attityd från mjuk till hård, skiftningar i stämning, blommar ut över hela skalan. Vilket är stort. I alla fall för oss som växte upp med en genre som vinnlade sig så otroligt mycket om att spika upp stängsel och bygga murar internt och alltid stod redo med etikettmaskinen så snart någon ny förmåga vågade sig upp på scen.

Men det är ett perspektiv som blir alltmer historia, och med Mwuanas intuitionsrap så löses det upp ännu mer.

»Triller« är en slags mognadsroman som mycket handlar om att söka, om iakttagelser, reflektioner och en distans till samtiden som känns bortom Robin Nyströms unga år. Trots att Mwuana brottas mycket med sin negativitet gör den här plattan mig glad, tarab är väl rätt ord här, för han fyller vardagsorden med färg, rör sig enkelt genom komplexa ämnen och skapar harmonier mer effektivt än någon med dubbel så lång erfarenhet.

Produktionen är proffsig, rik, flyter mellan sound som för tankarna längs hela skalan från Pete Rock till Lil Wayne och förmågor som Jae5 och soundet han skapat åt, säg, J Hus. Kort sagt ett mästerverk från en artist som är ute på en väldigt unik resa.

Något man inte riktigt hört förut.