Kevin Morby: City Music

Kevin Morby är inte den som någonsin försökt dölja sina influenser. På »City Music«, som titeln möjligen avslöjar en något mer urban skiva än vad folkamericana-aktiga »Singing Saw« från i fjol kan sägas ha varit, går det emellanåt närapå överstyr. Lou Reed, Television och Patti Smith är denna gång hela tiden närvarande. Lou Reeds frasering, Televisions gitarrväv, Patti Smiths poesi. Inget av det där går tänka bort en endaste sekund.

Det är nu verkligen inte den enklaste terräng att ge sig in i. Otaliga har försökt göra samma sak, det vill säga fånga storstadens – mer exakt: New Yorks – väsen, själ och speciella mystik. Den som en gång fanns men kanske inte längre märks.

Somliga har lyckats, flertalet har misslyckats. Det är inte utan du undrar om det alls är möjligt att utvinna mer ur ämnet.

Trots att Kevin Morby inte direkt levererar någon unik vinkel eller särprägel kommer han på något sätt ändå undan. Mycket tack vare sin närvaro och förmåga att låta lyssnaren fylla i luckorna själv. Det närmar sig aldrig den jobbiga övertydlighet som inte sällan blir fallet då gamla punkare eller rockers ska sucka över Disneyland-Manhattan av i dag för att sedan romantisera sin ungdoms gränslöshet.

Texterna är fåordiga, musiken spartansk, stämningen enslig, allting känns väldigt anspråkslöst. Ibland får du känslan att Kevin Morby inte riktigt orkat anstränga sig, som när han matar samma enkla textfras om och om igen eller låter rocken lojt lunka på. Men lyssnar du lite till, och ytterligare lite till, blir du alltmer övertygad om att det finns en tanke med minsta lilla. Och då, i vissa stunder inte minst på småtimmarna, förvandlas »City Music« åtminstone bitvis till en smått förhäxande studie av asfaltsdjungelns desperation och ensamhet, och en tid som flytt – eller kanske snarare flyttat någon annanstans. Likt Kevin Morby, som numera bor i LA. Jo, han med.