När Kung George kom till stan

Tidigt 1981, kort innan George Jones ska åka i väg på en av sina sällsynta europavistelser, sitter han ner på sitt hotellrum i New York med en utsänd från tidningen Village Voice. Med uppspärrade ögon som bara i korta sekvenser vågar möta journalistens blick, håret perfekt på plats och något vid tidpunkten så ovanligt som ett glas vatten framför sig ursäktar han sig – så som han ofta gjorde på plats i större städer eller stora sammanhang – med att han bara är en »ignorant country boy who never had much schoolin’«.

Men för en gångs skull tänker han också ett steg längre och, lite obekvämt men ändå, börjar reflektera över sig själv: »Allt jag kan säga är att jag har satsat precis allt jag har på en sak, och det är att sjunga. Kalla det hjärta, kalla det själ, kalla det vad du vill. Jag vet inte…« Han lägger sedan till: »Jag är förmodligen illa omtyckt av vissa i min släkt, en del skulle nog kalla mig hjärtlös. Jag har sparat allt till mina låtar. Jag begrep inte att man kunde visa kärlek från en person till en annan. Jag har nog alltid velat göra det, men visste inte hur. Enda sättet jag kunde göra det på var genom att sjunga.«

När George Jones förra våren gick bort, åttioett år gammal, slog det mig att det var bra underligt att countrysångarnas countrysångare aldrig hade uppträtt i Sverige. Ty det fanns just verkligen ingenting som pekade på att han någonsin varit här. England några gånger, visst, men Sverige? Nada.

Väldigt många av genrens storheter från femtiotalet och framåt har trots allt hittat hit åtminstone någon gång. Flera av dem – Willie, Waylon, Dolly, inte minst Cash – var eller är tämligen flitiga gäster i vårt land. Även Tammy Wynette, som George Jones var gift med under några stormiga år, tog sig hit med jämna mellanrum så länge hälsan var med henne.

Nog visste jag att George Jones i likhet med exempelvis Merle Haggard, som i alla fall spelade i Göteborg 1978, av olika anledningar prioriterade hemmamarknaden i USA. De två hade aldrig crossover-hits i samma bemärkelse som somliga kollegor, det fanns helt enkelt liten anledning för dem att ge sig ut i okänd terräng när de klarade sig mer än väl i sin bekväma närmiljö. Speciellt Jones levde dessutom ofta ett liv som var föga anpassat efter att passera en massa jobbiga nationsgränser och tullar…

Men, det har aldrig hindrat andra med liknande livsstil. Och betydligt mindre kända countryartister var ju här i parti och minut.

Så: jag fortsatte att leta efter logik och förklaringar.

Men till slut, när jag i princip släppt idén om att George Jones satt sina ostadiga fötter på svensk mark, fick jag vid slentriansurfande på nätet mest av en slump syn på en krönika som Lasse Lindfors skrivit för Folkbladet i Norrköping 2011.

Där skriver Lindfors, känd som Johnny Cash-beundraren som med tiden blev god vän med sin idol (förevigat i fina boken »Hello Sweden, I’m Johnny Cash«, skriven ihop med Börje Lundberg), att han en gång träffade George Jones – på Johanneshovs isstadion 1981.

Först trillade jag av stolen.

Sedan bestämde jag mig för att ta reda på mer.

Strax före och strax efter påsken 1981 viker svenska dagstidningar rikligt med utrymme åt den tilltagande regeringskrisen och hockey-VM vars slutspel pågår för fullt i Göteborg – mycket fokus ligger på Bengt-Åke Gustafssons skadade knä som riskerar att sätta hinder för hans medverkan. I spalterna hittar man också läsning om att de polska bönderna nu får bilda ett fritt fack och att forne tungviktsmästaren Joe Louis begravts i Las Vegas med såväl Frank Sinatra som Muhammad Ali som kistbärare. TV-tablåerna upplyser om att på långfredagen visas en konsert med Gilberto Gil och Jimmy Cliff i den ena av landets två TV-kanaler, i den andra rullar långköraren Nygammalt – bland gästerna märks Nacka Hembygdsgille.

Inför helgen upplåts förvånansvärt lite plats åt det faktum att gräddan av amerikansk countryelit ska komma till Stockholm för en tvåkvällarsfestival på Hovet. På skärtorsdagen har Aftonbladet en förhandsblänkare om »Countryvännernas julafton« och Svenska Dagbladet skriver i en tipsnotis: »Helt uteslutet att ett och annat världsnamn uteblir, är det inte.«

Sjutusen biljetter har sålts i förköp, ytterligare några tusen går åt vid entrén. Namnstarka countryfestivaler av det här slaget var vanligt förekommande på sjuttio- och åttiotalet. Det var den brittiske promotorn Mervyn Conn som satte ihop paketföreställningar till extravaganta Wembley-galor som sedan åkte vidare ut i Europa. I Sverige brukade Göteborg agera spelort men på grund av hockey-VM hade arrangemanget detta år flyttats till Stockholm.

På långfredagen den 17 april står bland andra Johnny Cash & June Carter, Don Gibson, Vernon Oxford och Mac Wiseman på programmet. På påskaftonen den 18 april hör Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Wanda Jackson, Hank Thompson och Tammy Wynette till dragplåstren. Och, de facto, George Jones.

Som lördagens huvudakt framåt midnatt gör George och Tammy varsitt eget set med uppbackning av samma band, framför sedan några av sina duetter och därefter fortsätter Tammy en stund till på egen hand.

Efter skilsmässan 1975 hade de två behållit kontakten med varandra och nu övertalats till att spela in och turnera tillsammans på nytt.

– Jag stod vid sidan av scenen och övervakade deras återförening, säger Lasse Lindfors. Av själva spelningen minns jag inte så mycket. Jag tror att de spelade »Golden Ring« ihop. Kanske »We’re Gonna Hold On«. George, klädd i svart, var mager och eländig. Tammy hade någon svart, halvporrig dress. Med peruk och massa smink gav hon faktiskt ett rätt anskrämligt intryck.

Björn Raita, countrysångare som verkar under namnet Red Jenkins, är också på plats.

– Det finns ingen bättre balladsångare än George Jones, och på den här tiden hade han fortfarande rösten kvar. De sista åren var det annars sisådär med den saken. George Jones gjorde ett bra framträdande, han var ofta rolig att se på scen. Jag kommer inte ihåg hur många låtar han och Tammy gjorde, men kanske fem–sex vardera och sedan fyra–fem duetter.

Claes-Håkan Olofsson har åkt upp från västkusten för att få sitt exemplar av »Million Dollar Quartet«-LP:n signerat av de tre fjärdedelar av »gruppen« som alltjämt var vid liv och de här dagarna allihop befann sig i Stockholm: Jerry Lee, Johnny Cash och Carl Perkins (Sun Records-kollegan Elvis Presley hade gått bort fyra år tidigare). En uppgift han i dag är nöjd över att ha rott i land, men det fanns också andra behållningar med vistelsen.

– George Jones och Tammy Wynette var ju en top act, säger Olofsson. Jag skulle tippa att de gjorde ungefär en timme vardera.

Börje Lundberg bevakar båda Hovet-kvällarna för Expressens räkning. Trots att han är stort George Jones-fan och har sett honom live flera gånger i USA minns han ytterst lite av stockholmsgiget.

– George gjorde inget större intryck på mig den kvällen. Kanske för att han var rätt sliten vid tidpunkten. Då hade Tammy mycket mer närvaro.

George Jones hade alltid krökat mycket. Han levde det liv han sjöng om i sina honkytonkhits. Under studioarbete visste folk omkring honom att det gällde att försöka kontrollera hans berusning. Några glas fick denne ganska anspråkslöse och blyge men uppenbart plågade man att släppa taget och sjunga med en tonträff och ett omfång som få andra sångare har varit i närheten av. Några fler glas riskerade att stjälpa alltsammans. Då kunde den Texas-uppvuxne countrycroonern bli oregerlig och hafsig.

1969 gifte han sig med elva år yngre Tammy Wynette, glödhet uppkomling i Nashville med relationsdramer som »I Don’t Wanna Play House«, »D-I-V-O-R-C-E« och jättehiten »Stand by Your Man«. Tammy, med sex raka ettor på countrylistan i slutet av sextiotalet, var i likhet med alla andra countryvokalister då och nu ett massivt fan av George Jones. Snart erfor Tammy att det inte var den lättaste sak i världen att ha sin idol som make, särskilt som denne visade sig vara än mer självdestruktiv än ryktet om honom gjort gällande. Äktenskapet, som 1970 gav dem kreativt döpta dottern Georgette, blev stormigt och ett tacksamt byte för skvallerpressen. Ett faktum som ingalunda decimerades av att George och Tammy i kitschiga Billy Sherrill-produktioner ofta sjöng öppet om sina lyckorus och vedermödor, samt i sina låtar ibland kommenterade vad medierna rapporterade om dem (kolla in »Our Private Life« från 1974 års George Jones-album »The Grand Tour«). Deras liv var en verklig, om än smått surrealistisk och stundom skrämmande, såpopera.

Förutom egna demoner att tampas med hade Tammy redan från början fullt sjå att hålla George krökande inom rimliga nivåer, eller kanske ska man säga mindre katastrofala nivåer. Hans redan allvarliga missbruk skenade bortom kontroll kort efter att mamma Clara gått bort våren 1974. Hon sägs ha varit den enda människan på den tiden som hade i närheten av en chans att få sonen att ta sig samman. Ett knappt år senare ansökte Tammy om skilsmässa. Hon hade till slut fått nog av countrylegendarens irrationella beteende som ibland tog sig uttryck i att han gick upp i rök och höll sig borta flera veckor i sträck eller att han spolade ner stora summor kontanter i toaletten…

Under andra halvan av sjuttiotalet var George Jones i rask takt på väg mot undergången, symptomatiskt skedde detta parallellt med att hans gärning möttes av alltmer aktning även utanför countrysammanhang. Alla möjliga artister, medier och krafter drog i honom, själv var han mestadels på tok för förlorad för att bry sig. Till ett par tokhajpade spelningar på Bottom Line i New York hösten 1977, dit skivbolaget bjudit in kändisar som Elton John, Emmylou Harris, Linda Ronstadt och hela Saturday Night Live-truppen, dök han inte upp alls. Han som nu hade tilldelats smeknamnet No Show Jones tappade fullkomligt greppet om allting, hamnade i händerna på den ena fula fisken efter den andra, men reste sig mirakulöst våren 1980 då han kammade hem en brakhit med »He Stopped Loving Her Today« – av många ansedd som den mest perfekta countryinspelningen någonsin. Under sommaren som följde revanscherade sig Jones på Bottom Line, genom att både dyka upp och göra en av sina mest triumfartade konserter. Den kvällens version av förnekelseballaden »Tell Me My Lying Eyes are Wrong« kan få berg att börja gråta.

I ett nafs var han, snart femtio, med i matchen igen. Som artist. Som människa fanns en del att jobba med. Jones hade aldrig varit den verbala typen, all smärta han bar omkring på var han själv oftast oförmögen att förklara i ord men så gott som alltid fenomenal på att omsätta i hjärteknäckande toner.

Samtidigt var inte längre Tammy Wynettes lyskraft densamma. Nya äkta hälften George Richey, en omvittnad skumraskfigur som såg fruns ex-make som en belastning i alla andra avseenden, kom då plötsligt att visa intresse för George Jones. Att det berodde på att Jones på senare tid hade kommit i ropet ifrågasatte ingen. Utan att någon riktigt förstod hur det gick till blev George Richeys bror Paul manager åt George Jones. Den moraliskt tveksamma syskonduon kontrollerade nu countrymusikens kung och drottning. För att kräma ut mesta möjliga ur sina klienter såg de till att återförena dem. Därav den gemensamma europaturnén 1981.

Av de två countrykvällarna på Hovet skriver de svenska dagstidningarna mest om fredagen och då i synnerhet Johnny Cash. I DN noterar Martin Stugart att han »föreföll utvilad, solbränd och harmonisk«. »Röstmässigt har han aldrig låtit så bra som i går«, skriver Börje Lundberg i Expressen. I Aftonbladet gör Magnus Janson en intervju med Mannen i svart och Svenska Dagbladets Ingrid Strömdahl konstaterar att »Cash tände Hovet«.

Den andra aftonens mediala uppmärksamhet kretsar huvudsakligen kring Jerry Lee Lewis. »Han smög in som en stor katt, lite blek men ändå rätt omärkt efter 25 hårda år i rockbranschen«, skriver Martin Stugart som varken nämner George eller Tammy med ett enda ord. Magnus Janson i Aftonbladet ägnar hela texten åt Jerry Lee: »En av de största – trots allt.«

Expressen proklamerar »Jerry Lee Lewis stal hela kvällen« i ett inlägg signerat Stefan Sjöström. På samma sida finns även en Bekantas bekanta-notis med rubriken »Som nyförälskade: George och Tammy« som berättar om kemin dem emellan under Hovet-uppträdandet, med observationen: »Men bakom scenen stod nye maken George Richey och såg fundersam ut.« Texten informerar oss också om att George hade en »prydlig svart kostym« och att Tammy bar »en genomskinlig svart historia som väckte den manliga publikens svallande känslor«. Slutsummeringen lyder: »Artistiskt var det Jones som stal kvällen. Bortsett från en fenomenal Jerry Lee Lewis var det Jones som imponerade mest. Hans inslag var verkligen country. Jones gjorde alla sina paradnummer, och han gjorde dem bra. Expressen trodde inte ens att han skulle dyka upp. Vi är glada att vi hade fel.«

Även Gunnar Salander i Svenska Dagbladet är lyrisk: »Många håller nog George Jones framträdande för hela festivalens höjdpunkt och han är utan tvekan en av countryns finaste låtskrivare och sångare.«

I nr 3 av Country News 1981 beskriver Anders Götborg spelningen med Jones som »kvällens rysare« och fortsätter: »Den lille mannen höll sig hårt i sin gitarr (utan att denna var kopplad till förstärkaren) och varvade låtar från sin senaste LP, ’I am What I am’, med tidigare succéer. Enbart recitationsbitarna, med skön flickduo i bakgrunden, hade varit värda att vänta på. Nu sjöng han alltså dessutom!« Jones-partiet rundas av med: »Efter årets countrysång ’He Stopped Loving Her Today’, som knappast lämnade någon oberörd, lämnade han plats för före detta frun.« Tammys konsert imponerar inte på Götborg, det verkar mest bottna i hennes röstproblem, men han är desto mer såld på parets gemensamma avsnitt: »Sedan kom då ögonblicket alla vänner av ’emotionell porr’ hade väntat på. Tammy kallar på sin f d man, direkt från baren är det väl tänkt att man ska förmoda. Efter diverse dramatiska fördröjningseffekter så kommer han då. Spelet kan börja och börjar med kram och puss och ett visst nojs. Den lille mannens gitarr visar sig kunna fylla en uppgift ytterligare, den håller dem på visst avstånd. Annars sjunger de i samma i mikrofon och står mycket mycket nära varandra.«

Medan de andra artisterna uppträder den andra kvällen gör Ole Romin från Göteborg en intervju med George Jones i en kafeteria på Hovet. Som Romin minns det publiceras hans artikel i ett nummer av den finska musiktidningen Folk & Country som vi inte har lyckats lokalisera.

– Det var en trevlig intervju, säger Ole Romin. Han var tillmötesgående och sympatisk. Inte alls krånglig, som många sa att han skulle vara. Han verkade nykter vid tillfället. En kompis till mig hade med sig en massa skivor, säkert fyrtio stycken, som han räckte fram och ville ha signerade. Jag kommer så väl ihåg ansiktsuttrycket på George när han tittade på oss och sa: »Har du inga fler?« Men: han skrev på alla.

– Vi pratade inte om privata grejer eller så, det ville han inte. Men det var inga problem att fråga om karriären, hur han började och de tidiga åren på Starday då han efter Elvis genombrott ju faktiskt en kort tid provade på att spela rock’n’roll, eller egentligen var det väl mer rockabilly.

När countryfestivalen på Hovet är slut tar sångarna emot bakom scenen. Lasse Lindfors träffar George och Tammy där.

– George var ganska packad. Han klängde på Tammy, vars make George Richey iförd fruktansvärd rävpäls och hiskeliga guldkedjor stod en bit bort och såg surmulen ut.

Bilderna som syns i den här artikeln är tagna av fotografen Göran Adolph, som efter konserten pratar lite med Tammy och även han får skivor signerade av George.

– Han verkade påverkad av starka drycker. Han skrev fel när han skulle signera, fick avbryta och börja om på nytt. Tammy hade ett möte med pressen där hon fick sitta och traggla om »Stand by Your Man«, som det gjordes stor affär av på den tiden. Men där var inte George med.

Möjligen finns förklaringen i att George Jones avlägsnar sig till Hotell Malmen vid Medborgarplatsen på Söder där det månghövdade countrysällskapet är inkvarterat. Vid samma bord som legendaren i hotellbaren befinner sig Bo Berglind.

– Vi satt väl och drack lite grand, säger Berglind. Jag hade lärt känna Sue Richards, en av George och Tammys körtjejer, så det var hon som presenterade mig för George. Han bjöd mig på en drink och jag tror att jag bjöd tillbaka. Det var lite annat folk med där också, bland annat hans dotter Georgette.

Hon kan inte ha varit mer än tio år då men satt ändå med i baren?

– Jodå. Om hon hade följt med Tammy eller George hit vet jag inte, men hon var med. George var trevlig, det var inget fel på honom alls. Han var på gott humör, skojade om allt. Jag frågade honom varför han en gång i tiden hade spelat in en version av »Heartbreak Hotel«. »Pengar«, sa han.

Den korta rockfasen i George Jones karriär är samtalsämnet även när Claes-Håkan Olofsson språkar med honom i lobbyn där på Malmen.

– Jag fick skivor signerade. Bland annat rock’n’rollsingeln som han på femtiotalet gav ut under namnet Thumper Jones eftersom han inte riktigt ville kännas vid den. »Oj då, har du den?« sa han förvånat. Jag hade hört sägas att han ogärna ville prata om de där inspelningarna men det var absolut inga problem. Han bara skrattade.

Väl tillbaka i USA eskalerade George Jones nedgångsspiral under våren, sommaren och hösten 1981. Han var i händerna på maffian, alla pengar han drog in försvann i skulder, på kokain eller att betala alla arrangörer som i parti och minut envisades med att stämma honom för uteblivna gig. Galenskapen nådde oanade nivåer när hans tankar och tal togs i besittning av två lynniga, högljudda personligheter vid namn Deedoodle The Duck (gäll Kalle Anka-stämma) och The Old Man (knarrig gammal gubbe) som ständigt munhöggs, trakasserade Jones och ibland också tog över hans scenframträdanden… Det krävdes obegränsad kärlek och oceaner av tålamod från en kvinna vid namn Nancy Sepulveda, senare Nancy Jones, för att sångaren skulle få ro i själen. Om än inte utan återfall.

Björn Raita, som har spelat in en del i USA, kom via gemensamma bekanta att lära känna George Jones lite grand i slutet av nittiotalet .

– Jag var faktiskt hemma hos honom i huset i Franklin utanför Nashville strax innan han fick en flaska insmugglad i bilen och körde av vägen. Han skjutsade runt mig i sin bil, inte den han senare krockade med, i hundraåttio knyck. Meningen var att jag skulle få med honom på en låt med titeln »George Jones and Jesus«. Men så blev det inte. Hans fru Nancy sa: »Nä, han orkar inte sjunga duetter längre. Han vill bara gå till [restaurangkedjan) Cracker Barrel. Numera sjunger han bara i duschen.« Man fick känslan att George skämdes lite över att han nu inte sjöng lika bra.

Pratade ni något om hans sverigebesök?

– Jodå, det gjorde vi lite grand. Han kom ihåg att han hade varit här men sa väl mest klassiska fraser i stil med: »Det var en trevlig publik.« ■