Kacey Musgraves: Golden Hour

»Same Trailer Different Park« och »Pageant Material«, Kacey Musgraces närmast föregående album (om vi räknar bort en julskiva), har varit uppfriskande och ypperliga på de flesta sätt. Avslappnat och lågmält, med värdighet och ett leende, utan minsta uppbackning från den anskrämligt kvinnofientliga countryradion, har de revolutionerat genren från insidan. Music Row-etablissemanget må än i dag främst förorda artister präglade av en märkbart daterad manschauvinism, men Kacey Musgraves och öppensinnigheten hon representerar – jämsides med den alltmer frisinnade, alltmer oberoende och än mer populära Miranda Lambert förstås, liksom framgångarna för själsfränder á la Sturgill Simpson, Jason Isbell och Chris Stapleton – har lite vid sidan av blivit en alltmer betydande motvikt.  Det handlar nog främst om att ge röst åt andra, inte sällan mjukare, mänskliga värden och värderingar, något som påvisar att allt i livet ingalunda måste kretsa kring motorfordon, bakochframvända kepsar och grabbifierat badonkadonk.

Likt flertalet av countryhistoriens bästa och mest långlivade artister har Kacey Musgraves blykoll på traditionen, kan sin Willie, Loretta och Prine utantill, men är ingen slav under den utan månar om nytänk och framåtrörelse. »High Horse«, senaste singeln från den här skivan, utgör ett praktexempel. Egentligen Bee Gees- och Daft Punk-hintande popdisco, som milt uttryckt redan orsakat visst huvudbry hos hardcorecountryfans, men med en twang och »ta inte skit«-tematik som ändå får den att kännas självklar på en country- och Kacey-skiva anno 2018. Alldeles oavsett: en fantastisk singel.

Utifrån nämnda skapelse går det givetvis spekulera i om Kacey Musgraves från och med nu gör en Taylor Swift och främst använder countryn som en avfyrningsramp gentemot en mer lockande stratosfär, vilket förstås står henne fritt, men rätt lite på »Golden Hour« i övrigt pekar på det. Vad skivan framför allt kan sägas vara så är det Musgraves mest innerliga och personliga skiva så här långt. Merparten av texterna är resultatet av en förälskelse som i slutet av fjolåret utmynnade i ett giftermål. Den övergripande stämningen är drömsk och romantiskt svärmande, även om lycka och lust tvingas samspela med de trivel och den sårbarhet som lätt kryper inpå när du tycker om någon så mycket att det gör fysiskt ont.

»You look out the window
While I look at you
Sayin’ I don’t know
Would be like saying that the sky ain’t blue«

För en artist som med bara lite svagare omdöme skulle kunna bli en karikatyr på sig själv med sitt strösslande av livspeppande visdomar känns det på alla vis klokt att denna gång – nämnda »High Horse« samt queer-hymnen/hyllningen »Rainbow« utgör undantag – tydligare än tidigare vända blicken inåt i stället för att tala till sina (faktiska eller presumtiva) lyssnare. Låtarna träffar hårdare, dröjer sig kvar lite längre, även om du initialt knappt tänker på det då musiken är glansig och slick, strömlinjeformad och sofistikerad (Kacey har nämnt Sade som en influens), allt annat än fylld av särskilt mycket motstånd. Bitvis får musiken här den mest polerade västkustrocken att framstå som lo-fipunk. Den som vill ha sin country kärv eller ruffig lär inte behöva bemöda sig med detta, även om hen kanske borde för hantverksskickligheten, sången och låtskrivandet (»Space Cowboy«! »Velvet Elvis«! »Slow Burn«! »Mother«!) befinner sig på en nivå som kan mäta sig med genrens mästare och torde kunna tilltala music lovers oavsett smakinriktning.

Och även ifall »Golden Hour« nu inte visar sig bli skivan som övervinner Kacey Musgraves-belackarna ger den utan tvekan Kacey Musgraves-beundrarna ännu fler anledningar att fortsätta beundra henne.