Nile Rodgers & Chic: It’s About Time

Att de senaste sisådär fem åren ha fått se hur Nile Rodgers avancerat från tämligen bortglömd discorelik till något så ovanligt som en genre- och generationsöverskridande legendar med åtminstone ena benet fast förankrat i nutidens rörelser har hört till populärkulturens mest hjärtevärmande förlopp. Åter har han blivit en kraft att räkna med, äntligen möts han av den respekt han hela tiden förtjänat.

Men, får vi här svart på vitt, det är en sak att på ålderns höst producera, lägga sin patenterade funkgitarr vid allehanda inhopp, på scen förvandla vilken luttrad festivalbesökare som helst till partymonster eller vara en allmän glädjespridare genom sin blotta existens – det är en helt annan sak att skriva nytt material som är lika relevant som ens skapelser var under karriärens zenit, eller kanske framför allt att presentera det ett sätt som känns nu.

»It’s About Time« känns dessvärre inte nu för fem öre, trots att Nile Rodgers med digert stjärnuppbåd (Elton John, Lady Gaga, Nao, Stefflon Don, Craig David) försöker få det att framstå så. Ett par–tre låtar är anständiga och kan säkert smygas in i en konsertsetlist utan att sänka feststämningen nämnvärt, men det mesta saknar glöd, fingertoppskänsla och inte minst den där självklara, exakta, nästan graciösa lättheten vi förknippar med Chics bästa dansgolvsdräpare, än mindre sensualiteten från ett epos som »I Want Your Love« (nyinspelningen här bör raskt förträngas). Ofta kommer du som lyssnare att tänka på ett entusiastiskt men väl åttiotalsfördärvat coverband vars rytmsektion inte alls hänger ihop så där snortajt som ursprungs-Chics dito en gång gjorde med fundamenten Bernard Edwards och Tony Thompson i sättningen.

Nile Rodgers borde ha fått vartenda polarpris som finns och än är det inte för sent. Men i så fall knappast för »It’s About Time«, vars anemiska flygplatsfunk nog endast kan fylla en funktion en halvvissen tisdagförmiddag på, säg, Flughafen Frankfurt am Main.