Phosphorescent




Foto: Amanda Yates



Tony Ernst pratar Willie, »Wolves« och kärleken med Matthew Houck. (Ur Sonic #45, 2009.)

Mannen bakom Phosphorescent, trettioårige Matthew Houck, har under några år skymtat förbi som en sorts lightversion av Will Oldham. Likartad bruten indiegospel, samma vildvuxna skägg. Men ett äkte djupgående intresse för och en kärlek till sjuttiotalets outlawcountry placerar honom på en lite annan plats än sina genrekollegor.

– Jag kanske sitter i samma träd som några av de andra, men jag är en egen fågel på en egen gren.

»To Willie«, Phosphorescents nya alster, är en coverplatta med Matthews egna Willie Nelson-favoriter. Omslaget och idén är en pendang till Nelsons egna »To Lefty from Willie« från 1977 där Willie hyllade Lefty Frizzell. »To Willie« är ett album som är stöpt i sjuttiotalets varmare inspelningsklimat. Den är inbjudande och välkomnande. Inga ironiska åthävor, inget modernt pålägg. Bara en obestridlig flödande passion för en musikalisk begåvning.

– Skivbolaget undrade så klart vad vi sysslade med. Men Willie Nelson har varit en favorit så långt tillbaka jag kan minnas. Och jag älskar den här plattan, jag älskar soundet och jag älskar vad de här låtarna betyder för mig.

De elva låtarna är långt ifrån några givna val; det är inget greatest hits-projekt. Hur har urvalsprocessen gått till?

– Många har kanske inte hört flera av de här låtarna. Men jag behövde inte leta, jag visste precis vilka som skulle vara med. Jag har hört dem under hela mitt liv.

Man undrar ju huruvida Willie själv har hört plattan.

– Jag vet inte, säger Matthew. Men jag ska skicka honom ett ex. Under inspelningen såg jag honom faktiskt live på Radio City Music Hall i New York. Det är en av de bästa konserter jag varit på i hela mitt liv. Jag var helt tagen i flera dagar efteråt.

Matthew Houck är född och uppvuxen i Alabama i södra USA. När jag ber honom beskriva staten svävar han på målet.

– Det är lantligt, mer än så finns knappt att säga. Det enda jag bär med mig från Alabama är musiktraditionen… Hank Williams kom ju därifrån, till exempel.

I dag bor han i New York, men sitt musikaliska arv hämtar han från familjens musiksessions i barndomshemmet.

– Mamma sjöng, pappa spelade gitarr. De hade en stor skivsamling. Och de här låtarna som finns med på »To Willie« är något av det första jag minns över huvud taget.

Matthew lämnade det trygga livet i hemstaten som artonåring. Han hoppade av college och reste runt i USA i en gammal bil med endast en gitarr som sällskap. Han spelade på gator och stränder för småpengar.

– Det känns som länge sedan nu. Men jag spelade verkligen överallt, precis överallt där det fanns folk som ville lyssna.

Lärde han sig då något?

– Hur man överlever i New Orleans utan en dollar på fickan. Hur man använder sin röst. Hur man lever.

I samband med första plattan 2003 gjorde han sig av med sitt tidigare alias Fillup Shack och kallade sig hädanefter för Phosphorescent. 2007 fick han ett mindre genombrott med tredje fullängdaren »Pride«. Från den plattan är det framför allt »Wolves« som stannar kvar. En episk spöklik sagoskildring som är Matthews tour de force. En mytisk story för alla som stirrat kärleken i vitögat. Från de första försiktiga ukulele-ackorden till de drabbande metaforerna om vargarna – »they tumble and fight/and they’re beautiful« – är det en av de senaste årens allra finaste låtar.

– Den skrevs ett märkligt rus, det tog bara några dagar sedan var den helt klar. Den handlar om en relation jag befann mig i då. Kärleken kan vara vacker, men också skrämmande. Jag tycker nog att den kan liknas vid de här farliga men lockande vargarna.

 

TRE FAVORITCOUNTRYSÅNGARE JUST NU

 

Dolly Parton

– Hon är viktig för mig. Hennes röst är som ett makalöst instrument.

Waylon Jennings

– Han är en relativt ny upptäckt. Han har liksom vuxit på mig de senaste fem åren.

Willie Nelson

– Ett självklart val. Hans frasering är unik. Och rösten! Rösten! Så sann!

 




Relaterat

Vid ett vägskäl
Willie Nelson: My Way
32 för 2018