ARKIVRECENSION Robyn: Robyn

En vår när Kent släpper album ska det ganska mycket till för att Sverige ska få se en platta som är mer dramatisk, mer manierad, mer pompös, mer tidsenligt smaklös än det schabrak som sörmlänningarna mäktat med den här gången. Kent vinner liksom per automatik, oftast på walk over.

Ska det bli något riktigt goth-race av måste det till något alldeles extra, tydligen. Stegvis har Robyn, svensk pastell-r’n’b:s egen Judy Garland, lämnat den pippilottarusiga godispopen bakom sig. Våren 2005 förvandlades hon slutligen till en narcissistisk psykofarmakasimmig Dracula med förföljelsemani. Inte ens Aaliyah hade varit besviken, och Jocke Berg verkar ha mött sin match.

Ska man hålla sig där, bland vampyrer och spök-r’n’b, så är det just Aaliyah, Timbalands framlidna protegé, som blir Robyns själsliga kompanjon när hon gör snortight producerad, futuristisk, not futuristisk Södermalm-pop med helt osannolike partnern Klas Åhlund.

Det fanns en självfullkomlig, sotsvart nerv hos Aaliyah, där de stora gesterna oftast snarare kändes för små. Precis den sortens obekvämt egofixerade drama queen är Robyn när hon skamlöst, till ljudet av »some hell’s bells«, rippar Kate Bush till höger och vänster, skriver helvrickade skits som låter som påtänd eighties-sci-fi, och kommer »in your mouth, make you say yum-yum«.

Här finns inte minsta antydan om den sötsliskiga daytime pop-fröken som Robyn var så sent som för tre år sedan, när »Don’t Stop the Music« vevades sönder på videokanalerna.

Den Robyn som ger ut sitt första egensläppta album våren 2005 är lika uppblåst som Missy Elliot, lika freakig som Stevie Nicks, lika stilfullt dramatisk som en Evelyn Waugh-roman.

Det var i stråkarna i singeln »Be Mine« det började. Här fortsätter det genom The Knifes numera typiska neonfärgade oljefatstechno på »Who’s That Girl?« till den så sorgligt medberoende gitarrballaden »Bum Like You«. Åhlund gör Teddybears-disco av annars stenskruvade rappen »Konichiwa Bitches« och det är synd. För det är egentligen bara där och i de få stunder då överflödet av inspiration ska tyglas till enklare ballader eller mer tillrättalagd Paola-fierad reklambyråmusik som det här stora stycket gotisk, pretentiös r’n’b-pop inte känns som det mest relevanta som hänt på evigheter.

Ett varv till av fashion, Hitchcocks »Fåglarna«, storstadshysteri, syskonen Dreijer och en massa färgburkar, »Running Up That Hill«, den mycket viktiga basfrekvensen och Madonnas »Vogue«-period och Robyns fjärde album hade kunnat vara så stört och knäppt och perfekt.

Ibland tänker jag att det hade räckt om hon bara haft samma frisyr och superbisarra silvriga bomberjacka som hon hade när hon slog igenom för att jag skulle tycka att det var så flippat att det var bäst. Nu tycker jag å andra sidan att det är knäppare än Kent. Och de har just släppt en skiva med ett tecknat skelett som har bröst på omslaget.

Så just nu älskar jag nog Robyn, och idén om henne, lite mer än vad som är nyttigt. Och albumet hon har gjort, det är fullständigt omistligt.