Musikernas musiker

Foto: Michael Steinberg
På ett eller annat vis har Goran Kajfeš varit insyltad i väldigt mycket av senare års mest spännande svenska musik. Mattias Dahlström sitter ner vid matbordet hemma hos en trumpetare och producent som vägrar barrikadera sig i en viss genrebubbla. (Ur Sonic #54, september 2010.)
– Mattias! Är du en vinylkille?
Jag har kommit en fem–tio meter ut från Goran Kajfeš port när jag hör honom ropa från det öppna gatufönstret i lägenheten på Södermalm i Stockholm. Vi har just avslutat en lång intervju med att stå en bra stund i trapphuset och prata filmmusik, men Kajfes vill en sista sak.
– Ja, jo, det är jag väl, svarar jag.
– Bra, jag har en ASS-skiva här som är väldigt fin. Vill du ha ett ex?
Det vill jag. Tio minuter senare vandrar jag över Västerbron med Andreas Söderströms, alias ASS, mycket riktigt väldigt fina vinylversion av »Salt Marsh« under armen. Skivan är utgiven på Headspin, skivbolaget han driver med parhästen David Österberg, och Kajfeš är också med och spelar trumpet på skivan.
Precis som han, något tillspetsat, verkar göra på de flesta skivor som släpps i det här landet.
Jag vet inte helt säkert om Goran Kajfeš varit landets mest eftertraktade och hårdast jobbande musiker, eller ens trumpetare, de senaste tio åren, men hans meritlista talar onekligen för sig själv. Utöver med rätta sönderhyllade jazzskivor både i eget namn och i gruppkonstellationer som Oddjob och Nacka Forum har Kajfeš spelat med de flesta av de största popstjärnor vi har: Kent, Robyn, Håkan Hellström, Orup, Titiyo, Mando Diao. Hans trumpetspel har hörts bakom Stina Nordenstam, Plura Jonsson, Moneybrother, Christian Kjellvander, Fläskkvartetten, José González, Eagle-Eye Cherry, Bo Kaspers Orkester, Monica Zetterlund, Magnus Carlson. Han har också hoppat in hos ett par tunga internationella pjäser – Janet Jackson och Sugababes.
Alla vill de ha Kajfeš subtila och svala, men intensiva, toner.
– Goran spelar lite som han är: en snygging med mycket humor, attityd och, framför allt, varmt hjärta, säger Nicolai Dunger som anlitade Kajfes för skivorna »A Dress Book« och »Rösten och herren«.
– Han brukar ofta sätta saker på första tagningarna och då finns det som mest spontanitet och det har varit väldigt viktigt på alla mina inspelningar.
Johan Berthling, medlem i Tape och drivande kraft på skivbolaget Häpna, inledde sitt i dag ganska långa samarbete med Kajfeš under tidigt nollnolltal.
– Vi har alltid varit på samma våglängd musikaliskt. Haft samma grundläggande inställning. Han har ett öppet förhållningssätt och vågar testa nya grejer. Det har varit inspirerande. Goran skjuter från höften. Som alla bra musiker. Det fina är att han inte ser sig själv eller att man tänker på honom som en jazzmusiker utan bara musiker. Det är en av anledningarna till att så många vill jobba med honom.
Vid sidan av det egna musicerandet och alla dessa inhopp hos andra artister driver Kajfeš Headspin Recordings där han förutom ASS också ut ger skivor med till exempel Dieter Schöön och Yttling Jazz. Och då har jag inte ens nämnt det där vi stod och pratade om i trapphuset: hans arbete med filmmusik till framför allt dokumentärfilmer, som till exempel Kristian Petris »Brunnen«.
Hur man än ser på det är det en hel del.
– Systemet funkar lite annorlunda när det är ens egen grej, säger Kajfeš vid sitt matbord ett par timmar innan »Salt Marsh«-utbytet. När jag gör något åt någon annan är allt lätt, då får man en tid och en plats och så går man dit och gör det man ska. Men när det handlar om min egen musik går jag på min egen intuition och känsla och då blir det också lite mer bräckligt. Klaffar det inte så gör det inte, då får det ta lite längre tid. Jag har ingen karriärplan. Jag vill göra min musik, sen får det sälja en skiva eller miljoner.
Tittar man på de listade namnen ovan ser man att det är en rätt imponerande spännvidd på artisterna Kajfeš jobbat med, särskilt om man sedan också jämför med hans soloskivor och albumen med Oddjob och Nacka Forum.
Vill man ha en slags förklaring till Kajfeš öppna musikaliska sinne får man gå till tonåren under åttiotalet. Även om han till en början var rätt enspårig. Påhejad av sina kroatiska föräldrar, pappan Davor var klassiskt skolad musiker som bytte spår och spelade med jazzbandet Zagreb Jazz Quartet, spelade Goran trumpet, mest klassiskt, och gick sedan särskilt under de tidiga tonåren in stenhårt för jazzen.
– Min fru brukar garva åt mig för att jag inte känner igen sådana där klassiska åttiotalshits. Jag hörde dem inte ens då. Men jag visste exakt vilken sorts trumpet Dizzy Gillespie hade. Jag var lite insnöad.
Goran Kajfeš växte, som ett av de nyss nämnda gruppnamnen kanske skvallrar om, upp i Nacka, en av Stockholms största och mest brokiga förorter. En utspridd blandning mindre delar bestående av å ena sidan betonghöghus och småtrevliga radhus som i Stina Nordenstams Fisksätra och Markoolios Orminge och å den andra de gigantiska villorna i Saltsjöbaden vars invånare ständigt ser till att kommunens plats på tio i topp-listan över landets rikaste kommuner är ohotad. Kajfeš växte upp i Älta, som väl hamnar någonstans mitt emellan. Men en del av de formativa åren spenderade han inne i stan.
– Jag var ganska… intensiv då, det blev lite trubbel i skolan, så jag hamnade på privatskolan Maria Elementar. Där var det väldigt många synthare, medan det ute i Älta bara var breakdance som gällde. Jag blev väldigt schizofren stilmässigt – Bagheera-träningsoverall kombinerat med synthfrisyr. Då var det ganska jobbigt, jag tyckte att jag inte passade in någonstans, men när jag ser tillbaka på det i efterhand kan jag verkligen uppskatta att jag inte föll in i en bestämd mall. Jag kan känna igen det i musiken nu. Jag passar inte in i ett fack. Visst kategoriseras jag ofta som jazz, men jag känner mig inte jättehemma i den miljön. Rotlöshet kan innebära att man inte barrikaderar sig inne i sin lilla genrebubbla.
Och inte nog med Bagheera-overallen och synthfrisyren, du spelade jazztrumpet också.
– Det är det som är så sjukt. Ovanpå synthhiphopmixen satt jag också och övade trumpet fem–sex timmar om dagen. Jag kan inte förstå att jag var så fruktansvärt målmedveten, i en så tidig ålder. Trumpet var dessutom det ocoolaste instrumentet just då. Inte för att jag inte försökte ändra på det. Pappa var ju musiker och hade köpt en trummaskin, så jag satt och försökte göra någon slags hiphop med trumpet. Som Miles. Senare försökte jag också kombinera hårdrock med trumpet, men insåg snart att det var en ganska hopplös idé. [skratt]
Det sena åttio- och tidiga nittiotalets acid jazz innebar en förändring – det blev plötsligt coolt med både trumpet och jazz igen.
– I samma veva kommer jag ihåg att jag såg Miles Davis på Grönan och han var ju… rockstjärna liksom. Mer rockstjärna än de flesta rockstjärnor. Den konserten fick mig att inse att det kunde vara ganska häftigt med trumpet ändå. Inte minst för att han hade en snubbe som soundcheckade trumpeten. Det finns ju bara inte egentligen. Sen stod han där i sina inte särskilt snygga glansiga silkesbrallor, men han hade så mycket attityd att det blev coolt ändå. Och nu har jag köpt ett par likadana byxor, hehe.
Om fördelen med det fullspäckade schemat av inhopp hos andra artister är influenser från en mängd olika håll, är nackdelen att tiden över till det egna blir mindre. Trots den imponerande meritlistan har Kajfeš på nio år »bara« fått ur sig två soloalbum, debuten »Home« 2001 och uppföljaren »Headspin« 2006. Det tredje »X/Y« släpps under hösten.
– Ibland springer tiden ikapp ens musik. Det är väl problemet med att låta saker ta tid. Man kan lyssna på en låt man skrev för ett tag sedan och känna »vad är det här? Det här är ju inte jag«. Men jag störs inte så mycket av det, jag ser det mer som en del av processen att ta sig framåt. Och blev den lite utdragen så spelar det inte så stor roll egentligen.
– Det har blivit… kanske inte för mycket med allt det andra, för allting jag har gjort har bidragit till det jag vill göra nu, men jag kände att jag måste göra någonting själv. Många av gästspelen är bara som löv som flyger förbi. Det är inte dåligt, alla de där små inhoppen bidrar med något och bildar tillsammans något som berikar mig, men det är ganska flyktigt. Medan andra samarbeten – som med Titiyo eller Magnus Carlson – i stället tar jävligt mycket tid. Jag gillar de djupa samarbetena, men jag måste känna för dem till hundratio procent. Jag blir lite manisk och vill att allt ska stämma: från liveband till hur skivan ser ut och om låtarna är upplagda på Itunes. Och så vidare. Jag försöker ta det lite försiktigt, annars är risken väldigt stor att jag blir uppslukad.
Titiyo, som spelade in delar av »Hidden« med Goran Kajfeš som producent, är en av dem som kan vittna om det.
– Goran kan vara hyperaktiv, vilket har både för och nackdelar. Jag pratade med Johan Berthling om Goran härom dagen och sa att han är lite som en tvål i duschen: svår att få grepp om, men när man väl får fatt i honom så löddrar det. Han jobbar ibland så intensivt att han är på väg in i väggen. Det har varit bra för honom att skaffa familj och bli pappa, annars hade han jobbat dygnet runt.
Titiyo har känt Kajfeš sedan tidigt nittiotal, men bestämde sig för att samarbeta med honom på »Hidden« efter att för första gången ha sett honom göra sitt solomaterial live i Malmö 2007.
– Goran är väldigt tydlig. Hör vad som är tråkigt och vad som är roligt, vad som är bra och vad som är dåligt. Han är realist, ingen drömmare. Inte särskilt naiv, utan ganska krass. Om något inte funkar eller blir trist så tvekar han inte att ta bort det. Och det är väldigt bra. Jag litar mycket på hans omdöme.
»X/Y« har, helt i linje med bilden av Goran Kajfeš som extremt produktiv, blivit ett dubbelalbum. Ett beslut som det tog tid att komma fram till.
– Jag hamnade i en situation – och det är också en av anledningarna till att »X/Y« dröjt ganska länge – där jag inte fick skivan att liksom gå ihop. Jag tycker om att vara fokuserad kring mitt instrument och låta det ta plats. Samtidigt vill jag inte göra musik där jag måste trycka in en trumpet bara för sakens skull, utan det som passar låten måste vara det viktiga. När jag kom på att jag kunde göra ett dubbelalbum var det en oerhörd lättnad. Jag hade försökt få in allting i en och samma lilla låda, sen kom jag på – jag behöver inte göra så.
»X/Y«-dubbeln kommer därmed bli tydligt uppdelad. På den ena skivan tar trumpeten väldigt stort utrymme, tillsammans med David Österbergs modularsynthar. »Lite åt Tangerine Dream-hållet«, om man ska tro upphovsmannen själv. Andra skivan däremot blir mer orkestrerad och tryfferad med gästartister, där Kajfes drar tillbaka på trumpetandet något och mer går in i producentrollen.
– Min målbild för hur det ska låta är att det ska vara som i Bollywood-musik. Det finns en väldigt konstig blandning där: ett dragspel kan dyka upp i två takter och sen är det lika snart borta. För gott. Jag vill att man ska lyssna på skivan och tänka »var kom det därifrån?«. Det blir svårt att härleda vad man hör och så vill jag ha det. För jag har kommit på att det är så jag är och vill vara. ■
Relaterat
