Goran Kajfeš Tropiques: Into the Wild

Jag har alltid tolkat John Coltranes »A Love Supreme« som en dokumentation i toner av en enda arbetsdag.

Musikhistoriens främsta inspelning betyder säkert olika saker för alla som kommit i dess väg. En hymn, en direkt kommunikationskanal till något himmelskt, svävande jazz som aldrig nuddar marken.

För mig är plattans fyra akter främst en inspelad bloggpost om en vanlig vardag.

Från alarmklockan i form av Coltranes saxofon i inledande »Acknowledgement«, fram till godnattstunden i avslutande »Psalm«. Däremellan frukostbestyr med kaffekokande, bilturen till jobbet genom den myllrande storstaden som sträcker på sig, arbetsdagens bergodalbana av möten och pauser, en krypande irritation i eftermiddagens rusningstrafik och till slut äntligen hemma med horisontellt läge i soffan. Allt tonsatt av en kvartett i kontakt med något större än de själva.

Inga jämförelser i övrigt – verkligen inga jämförelser i övrigt, det vore inte alls rättvist för någon – men jag hör en liknande dokumentation i toner av en dag i »Traces Left Behind«, det inledande spåret på Goran Kajfeš Tropiques andra fullängdare »Into the Wild«.

Här börjar dagen vresigare. Kajfeš trumpet signalerar huvudvärk, det går segt att ta sig upp ur sängen. Slingan från Alexander Zethsons piano och Johan Berthlings kontrabas fokuserar så småningom på att lämna hemmet. Johan Holmegards trummor signalerar både arbetets monotoni och utsvävningar. Drygt tio minuter senare avslutas dagen med fjäderlätta pukor som spiller över i spår nummer två, »White Sand«.

Där föregångaren »Enso« med Tropiques (eller Goran Kajfeš Tropiques, lite oklart vad konstellationen egentligen ska kallas) var en enda komposition på femtio minuter, är uppföljaren uppdelat i fem kapitel. Musikaliskt flyter kvintetten omkring. Skivtiteln, »Into the Wild«, är en programförklaring. Tropiques tar sig in i vilda snår, till synes utan karta och kompass. De hittar alltid en väg ut och framåt. De fem hittar ofta fram till en melodislinga eller basgång och biter sig fast. »So Don« inleds som en klagande blues och mynnar ut i harmoni. I avslutade »Swirls« slingrar Christer Bothéns basklarinett och Kajfeš trumpet ihop över ett alltmer frenetiskt komp.

Att sortera in det här som »jazz« i skivhyllan är att göra musiken en otjänst. Tropiques vill mer. Hypnojazz, enligt skivbolaget. Kanske. Snarare en dokumentation i toner av en resa in mot mitten av det okända.

In till en musikalisk kärna som ännu är outforskad.