Ett sällsynt fint exempel på vad musik kan vara, berätta och betyda

torsdag, 14 mars, 2019, 11:42

Håkan Steen om en louisiansk klassiker. (Ur Sonic #92, september 2017.)

Aaron Neville fick en hit med »Tell It Like It is« redan 1966 och gjorde sin minst lika klassiska singel »Hercules« 1974. Hans bröder Art och Cyril hade varit vitala delar av New Orleans mest legendariska funkband The Meters.

Men i mitten av åttiotalet behövde The Neville Brothers, bandet de bildat med fjärde brodern Charles Neville 1976, verkligen en skivframgång.

The Neville Brothers hade kommit till för en skivinspelning med The Wild Tchoupitoulas, en grupp som brukade uppträda som urinvånare på Mardi Gras, och blandade ihop en tämligen egen sorts soul av alla sina rötter i funk, r’n’b, jazz och louisiansk voodookultur. Så som soulmusiken hade utvecklats under åttiotalet fick emellertid The Neville Brothers inte längre någon speltid på r’n’b-radiostationerna. Motiveringen var, ironiskt nog, att deras musik inte lät »tillräckligt svart«. De vita pop- och rockstationerna som såg dem som ett soulband spelade dem inte heller.

Så på tredje albumet »Uptown« 1987 gjorde bandet ett seriöst försök att modernisera sitt sound och hitta en crossoverpublik, med trummaskiner och gäster som Keith Richards och Carlos Santana. Men det hördes att det var musik som The Neville Brothers inte bottnade i. Kritiken blev ljum och skivan sålde dåligt.

Till uppföljaren »Yellow Moon« valde de i stället att göra tvärtom, ivrigt påhejade av producenten Daniel Lanois. Där bröderna Neville var vana vid att producenter ofta brukade komma in och presentera en färdig idé om ett sound pratade Lanois om att hitta musiken och »the spirit« inom sig själv.

Och »Yellow Moon« låter verkligen som essensen av The Neville Brothers. Albumet är ett sällsynt fint exempel på vad musik kan vara, berätta och betyda när den är som allra mest inspirerad och personlig.

Bandet öppnar med ett statement.

I »My Blood« ville bröderna länka samman »Africa, the Caribbean, and the third world country of Louisiana«, som Charles Neville formulerade det. Hur mycket än Louisiana har hyllats, och för den delen exotiserats, som en »mångkulturell häxkittel« är staten samtidigt väldigt mycket en del av den reaktionära Södern, så det fanns minst lika mycket sprängkraft i den sortens låt då som det gör i dag.

Den politiska sidan av The Neville Brothers tar sig ännu starkare uttryck i »Miss Rosa«, hyllningen till Rosa Parks som blev en ikon för den amerikanska medborgarrättsrörelsen när hon 1955 arresterades i Montgomery, Alabama, för att ha vägrat resa sig från en plats på bussen reserverad för vita.

Även musikaliskt suddar albumet ut gränser och fördomar och länkar samman traditioner. Från Aaron Nevilles magnifikt vibratovarma version av Sam Cookes »A Change is Gonna Come« och den ofta inspelade religiösa hymnen »Will the Circle Be Unbroken« till en cool, second line-bubblande tolkning av elgitarrfantomen Link Wrays »Fire and Brimstone«. Och det som The Neville Brothers gör med Bob Dylans »With God on Our Side« och »The Ballad of Hollis Brown« fick låtarnas upphovsman att boka samma producent och New Orleans-studio till sitt nästa album »Oh Mercy«.

För inte minst låter skivan fantastiskt. Titellåten är albumets stora klassiker. Lyssna bara på hur den lyckas framkalla en lika lockande stämning av dallrande nattlig storstadshetta, från Charles Nevilles inledande saxofon till Tony Halls mjukt popcornstudsande basslingor under Aaron Nevilles svartsjuka vädjan till månen, som ser allt, att ge åtminstone en hint om vad hon som han älskade gör nu.

Gitarrer plockar till synes fritt överallt i ljudbilden på albumet, det är luftigt och dynamiskt med små stråk av mörk mystik. I »A Change is Gonna Come« kommer självaste Brian Eno in och färgar låten med keyboards och körer.

»Yellow Moon« blev en kritikerframgång, belönades med en Grammy och gav, utan att egentligen ha genererat några hits i klassisk mening, The Neville Brothers både en nytändning och en större publik.

De turnerar fortfarande och är alltjämt en magnifik liveakt. Alla som såg dem på Stockholm Jazz Festival 2006 vet vad jag menar. ■