Tillsammans i det här

– Jag tycker inte vi har jättelika röster men när vi sjunger falsett och i stämmor kan inte jag höra skillnad på oss. »Är det du som har lagt de här stämmorna? Nej, det är nog jag. Oj.«

Felicia Darhult Störby sitter på kaféet Zenit i Majorna och skrattar. Hon har sällskap av Lovisa Nilsson. Tillsammans utgör de Lily Arbor, med rötterna i Falkenberg men numera med Göteborg som bas.

Duons debut-EP »Longing for the Sun« hör till vårens mest angenäma surpriser. Fem låtar av harmonistark, vemodig och nedtonad folkcountry av ett slag en inte råkar på varje dag i Sverige. Lika innerlig som oängslig musik. Båda skriver låtar, båda sjunger, deras respektive röster korsar varandra och bildar gemensamt ett instrument i sig. Det är svårt att inte bli tagen, svårt att inte se en massa möjligheter.

Felicia och Lovisa träffades på gymnasiet och spelade då musik tillsammans i »ett större tjejgäng«

Felicia Darhult Störby: Vi började också trubadura lite.

Lovisa Nilsson: Men på den tiden körde vi inga egna låtar.

Felicia Darhult Störby: Vi spelade bara covers.

Vad det var för covers? »Väldigt blandat«, säger de, »men ändå kopplat till vår egen musik«. The Lumineers. Dolly Parton. George Ezra. Saker ur Eva Cassidy-katalogen. Joni Mitchell. En del Håkan Hellström. Även om Lily Arbor nu prioriterar eget material och helst spelar det gör de än i dag coverframträdanden då och då.

Felicia Darhult Störby: Vi har en lite spretig repertoar, men på något vis tycker jag ändå att vi får ihop det med vårt sound.

Lovisa Nilsson: Det har ändå varit låtar vi gillar.

Felicia Darhult Störby: Ofta låtar man lyssnat mycket på.

Lovisa Nilsson: Sedan reste vi på olika håll och sågs inte så ofta. Men två år efter att vi hade slutat på gymnasiet började vi på Löftadalens Folkhögskola.

På Löftadalens Folkhögskola, i halländska Åsa, pluggar de än i dag, närmare bestämt andra året på Singer-Songwriterlinjen. Ovetande om varandra hade nämligen båda två sökt dit 2017. Båda kom in och hittade på så vis tillbaka till varandra. Att samarbeta musikaliskt kändes bra och självklart, inte minst tack vare rösterna.

Felicia Darhult Störby: Det har bara gått enkelt att lägga stämmor. Vi har givetvis lagt ner mycket tid, övat, repat och så där, men det här med sången är någonting som faller oss naturligt.

Lovisa Nilsson: Jag tror också det beror på att vi är så bra vänner. Vi känner varandra väl och känner in varandra och kompenserar varandra väldigt bra.

Felicia Darhult Störby: Det var Lovisa som introducerade det här med stämmor på gymnasiet. Jag kunde inte det då, hade aldrig övat på det tidigare, aldrig gått på kör eller så, men du la alltid stämmor. »Åh, shit vad coolt, det vill jag också kunna göra”, tänkte jag. Så då lärde jag mig det. Och det är väldigt kul.

Genom utbildningen har de också kunnat vika gott om tid åt musiken, få kvalificerad feedback och en massa kunskap om allt ifrån hur man spelar in till mixning.

Felicia Darhult Störby: Andra året är ett projektår där vi får göra vad vi vill, typ. [skratt] Och då valde vi att spela in en EP tillsammans.

Lovisa Nilsson: Så just nu gör vi det här på heltid vid utbildningen. Och nu har vi börjat spela in en ny EP.

Felicia Darhult Störby: Vi använder en studio på skolan där vi spelar in allt.

Lovisa Nilsson: Problemet för mig innan jag började på Löftadalen var att jag alltid fastnade, hade väldigt höga krav, tänkte att jag inte kan skriva låtar för det händer aldrig någonting. Men när vi började där fick vi lära oss att skriva jättemycket och vara väldigt tillåtande, att man kan skriva dåliga låtar också bara för att liksom släppa alla spärrar. Det öppnade många dörrar. Och nu känner vi att det bara är det här vi vill göra.

Förutom att göra klart den andra EP:n och framåt hösten påbörja ett album vill Lily Arbor ut och spela så mycket som möjligt. Ibland uppträder de som duo, annars förstärkta av tre medmusikanter. Bästa giget hittills var som uppvärmare åt americana-konstellationen Sarah Shook & The Disarmers i Falkenberg förra våren.

Felicia Darhult Störby: Det är häftigt att framföra sina sånger inför publik samtidigt som det är läskigt. Det är väldigt blottande, tycker jag. Det är jobbigt att spela sina egna låtar för människor som kanske inte lyssnar eller bryr sig.

Lovisa Nilsson: Vid sådana tillfällen är det skönt att vi är tillsammans i det här. För bara ett halvår sedan, kanske ett år sedan, var jag jättenervös för att stå på scen. Vissa gånger gick det nästan inte att spela för att det var så jobbigt. Men nu känns det jättenaturligt. Man är alltid lite nervös men det känns mest kul.

Felicia Darhult Störby: Jag sa »Vi kör, vi kör ändå«, och jag tror det var sjukt viktigt att vi bara gjorde det. Jag har alltid känt mig rätt säker i min sång och tycker det är kul att sjunga inför folk och uppträda men att spela gitarr har inte varit naturligt. Jag har tänkt att jag lämnar över den grejen på dig för du är mycket bättre.

Lovisa Nilsson: För mig har det varit tvärtom, att jag har låtit Felicia sjunga då jag inte har varit så bekväm med det.

Felicia Darhult Störby: Det känns skönt nu att vi båda har landat i det. Att jag kan fan spela gitarr och du är asbra på att sjunga. Att vi har fått självförtroendet tillbaka. ■