King Gizzard & The Lizard Wizard: Fishing for Fishies

»Quo hittade sin religion och återföddes i boogie.«

Det är John Reis, gitarrist i Hot Snakes, som på detta sätt beskriver Status Quos karriär i majnumret av Mojo (en sidoruta till en längre och underhållande intervju med Quos ledare Francis Rossi).

Man skulle kunna säga samma sak om King Gizzard & The Lizard Wizard.

Australiensarna har förstås tidigare långt ifrån fjärmat sig från rockande i sidled. På denna fjortonde fullängdare (sedan starten 2012) är de ändå helt nedsänkta i boogievatten. Redo att komma upp över ytan och frälsas i det heliga svängets namn.

Boogie är lite som Othello. Det tar en minut att lära sig ta de där riffen, en livstid att bemästra gunget.

Det är även både supersvårt och busenkelt att definiera vad boogie är. Du hör direkt om det är boogie på gång. Men hur definieras det där gunget?

Efter fem (5!) fullängdare från King Gizzard under 2017 verkar septetten hämtat andan något och finslipat bort de värsta utsvävningarna. »Vi försökte göra en bluesplatta, en blues-boogie-shuffle-variant, men låtarna stretade emot. Eller om det var vi som stretade emot dem«, kommenterar frontmannen Stu Mackenzie skivan i pressreleasen.

Hur det nu än är med det saken drar delar här iväg åt Gizzards vanliga mix av psykedelisk ohälsa och illa inspelat garageslammer. Annat, som titellåten, är en renodlad retropopkaramell inslagen i starka färger.

Allt, och då menar jag allt här, är ändå boogie. På ett eller annat sätt.

»Cyboogie«, »Boogieman Sam« och »Plastic Boogie« talar för sig själva (den senare måste vara världens svängigaste låt genom tiderna om faran med all plast som hamnar i våra hav).

»This Thing« inleder som en krock mellan T. Rex och Canned Heat och riffar ut i krautrytmer. »The Cruel Millennial« tar boogien in i ⅚-takt. »The Bird Song« skumpar fram över poppiga harmonier där Ben Folds jammar loss med Spoon. Ungefär. Så där svänger det på plattan igenom.

En platta som redan nu är en stark kandidat till årets bästa skiva. Eller för att citera fritt från plattans höjdpunkt »Boogieman Sam«:

Boogie, boogie, boogie, boogie.