ARKIVRECENSION Television: Marquee Moon + Adventure




10
av 10
  • Artist
  • Television
  • Album
  • Marquee Moon
  • Bolag
  • Elektra/Rhino Warner
9
av 10
  • Artist
  • Television
  • Album
  • Adventure
  • Bolag
  • Elektra/Rhino Warner


Den ena är en obestridlig klassiker. Den andra är en av rockhistoriens mest underskattade skivor. Håkan Steen skriver drygt sjutusen tecken om Television. (Ur Sonic #14, december 2003.)

Televisions debutsingel hette »Little Johnny Jewel«. Utgiven 1975 på managern Terry Orks lilla etikett Ork Records och något så kommersiellt hopplöst som en sju minuter lång låt som började på A-sidan, tonades ned och tonades upp och fortsatte på B-sidan. James Brown gjorde likadant med »Sex Machine«, men den inte oväsentliga skillnaden bestod i att »Little Johnny Jewel« var allt annat än för danspubliken, ingen DJ skulle komma på tanken att skaffa två »Little Johnny Jewel« och mixa ihop dem inför ett jublande golv.

Upplägget handlade helt och hållet om en inbiten tjurskallighet hos Tom Verlaine, Televisions gitarrist, sångare och obestridlige ledare. Rätt många i kretsen kring det här New York-bandet, inte minst andregitarristen Richard Lloyd och självaste Lou Reed, hade invändningar mot idén. Men Verlaine menade att eftersom singeln ändå inte skulle skickas till radio och förmodligen sälja ganska dåligt kunde de lika gärna göra precis som de ville.

»Little Johnny Jewel« var en väldigt speciell låt. Ett påfallande långt steg från de protopunkrökare som Television-förlagan The Neon Boys hade spelat in två år tidigare (varav några så småningom dök upp på en EP). The Neon Boys hade varit en trio med Verlaine, trummisen Billy Ficca och Richard Hell på bas (»Love Comes in Spurts« från debutalbumet med Richard Hell & The Voidoids är ursprungligen en Neon Boys-låt).Nu var Hell borta, och trummisen Billy Ficca byggde i stället rytmer ihop med förre Blondie-basisten Fred Smith. Detta medan Verlaine och Lloyd så sakteliga började upptäcka vad man kan uträtta med två elgitarrer om man skippar etablerade termer som komp och ackord och i stället bara går in för melodier och solon.

Eftersom »Little Johnny Jewel« fortfarande inte låter som särskilt mycket annat är det förstås vanskligt att spekulera i vad Verlaine var ute efter när han skrev den. Men om man vet att han älskade både The Grateful Dead och Velvet Underground, både 13th Floor Elevators och John Coltrane, går det kanske att ana.

För »Little Johnny Jewel« var på flera sätt lika mycket jazz som rock. Vi möter en märklig, och märkligt simpel, basgång, ett synnerligen fritt jammande trumspel och två elektriska gitarrer som flipprar omkring lite som de vill samtidigt som Verlaine fabulerar ihop något slags New York-cool variant på William Blake-poesi.

Att ge ut musik i singelformatet, som ju i första hand skapats för att vara ett marknadsföringsredskap, och sedan bryta mot de flesta tänkbara regler för hur man bär sig åt för att sälja, ansågs vid den här tiden udda. Men det var just den hållningen som skulle komma att prägla Televisions hela gärning.

Låten har aldrig tidigare funnits officiellt utgiven någon annanstans än på den där Ork-singeln, men bland Television-fansen är den ändå en tung favorit, och bandet spelar den fortfarande ofta och gärna live.

Därför är det glädjande att den nu äntligen kommer ut ordentligt, i sin helhet, på CD. Den ligger som ett av extraspåren på Rhinos formidabelt remastrade och paketerade nyutgåva av Televisions debutalbum »Marquee Moon«.

Fint pappomslag, »vinyletikett«, texter, flera sällan sedda bilder och synnerligen intressanta liner notes av New York-musikern och skribenten Alan Licht. Andra plattan »Adventure« ges ut samtidigt, lika stilfullt förpackad den.

»Marquee Moon« har sedan den kom 1977 etablerat sig som en av de obestridliga klassikerna. Jag har själv varit besatt av skivan i snart femton år.

Ändå räcker det att bara öppna konvolutet till den här nya versionen och läsa några textrader av »Venus« eller den kufiska »Prove It« för att jag ska bli tvungen att ögonblickligen spela skivan en gång till.

Så skarp och hisnande suggestiv är Tom Verlaines poesi.

När plattan väl snurrar öppnar sig, fortfarande, alla tänkbara känslokanaler. Det här är låtar som inte bryr sig om huruvida de är vare sig rock eller ’n’roll, soundet är torrt och effektfritt och ingenting står i vägen för de kristallklara gitarrmelodierna, som rör sig långt bortom traditionella bluesskalor och flyger åt helt nya håll. Verlaine med de lite knepigare, mer freakade slingorna, Lloyd med osvikligt klassisk känsla för pop i varje solo.

Det råder ständigt både krig och kärlek mellan de båda gitarristernas slingor, och det var ungefär så relationen såg, och ser, ut i verkligheten också. Två musikaliska viljor och synsätt som hela tiden kolliderar.

Spänningen förvandlas till väldigt speciell energi som de aldrig har kommit i närheten av var för sig. Men det var just den komplicerade, och till slut ganska infekterade, relationen mellan Verlaine och Lloyd som spräckte bandet 1978.

Man behöver inte »förstå« Verlaines lyrik för att gripas av vemodet i ett spår som »Guiding Light« eller drabbas av den mörka, gåtfulla kraften i den nästan elva minuter långa titellåten. Musiken räcker, mer än väl.

Det finns inte ens ansatser till svackor, skivan vibrerar från det första, hetsiga riffet i »See No Evil« till den mäktiga stegringen i slutet på »Torn Curtain«.

»Adventure« är uppföljaren, tillika en av de mest underskattade skivor som rockhistorien skådat.

Förmodligen cementerades den bilden redan när albumet gavs ut 1978, av att många väntade sig ett nytt »verk« à la »Marquee Moon«, och så kom det i stället en skiva med rött omslag och flera raka och tämligen lättillgängliga spår. Men faktum är att »Adventure« med största säkerhet skulle slå undan benen på vilket The Strokes eller Yo La Tengo som helst, för att bara nämna två band som nog hade låtit ganska annorlunda om det inte vore för Television. Lyssna på den febriga attacken i »Glory«, den sensuella följsamheten hos gitarrerna i »Days« och »Carried Away«, eller Verlaines fullkomligt tidlösa dagdrönaranthem »Careful«.

Dessutom ser alla fyra i bandet – antagligen utan att tänka en tiondel så mycket på sånt som många av kollegorna ur CBGB’s-generationen – väldigt tidlöst coola ut på konvolutbilderna…

Television är unika på flera sätt, bland annat för att de lämnade så lite material efter sig. Förutom »Little Johnny Jewel« är de extralåtar som finns med på de här två plattorna i princip allt studiomaterial som existerar från Televisions första tid tillsammans.

Och bortsett från singelversionen av »Adventure«-låten »Ain’t That Nothin’« var inget av detta påtänkt för utgivning innan Rhino-männen började rota i arkiven. Enligt Richard Lloyd är de alternativa tagningarna av »See No Evil«, »Friction« och »Marquee Moon« rena arbetsversioner, det är därför Lloyds spelar solo genom hela »See No Evil«.

Låten »Adventure«, som aldrig kom med på »Adventure«, är en ofärdig råmix som aldrig gjordes klart eftersom Verlaine hunnit tröttna på låten. Måhända hade den inte riktigt passat in på albumet, med sin snabba, och, faktiskt, smått bluesiga attack. Icke desto mindre är »Adventure« en stark komposition, med ett möjligen lite ofokuserat men ändå inspirerat solo av Lloyd.

Den namnlösa instrumentalen på »Marquee Moon«, som på andra håll är känd som »A Mi Amore« och ibland dök upp konserterna, känns mest som ett rätt löst studiojam.

Men med tanke på vilka som spelar är det faktiskt, för en gångs skull, stor fröjd att höra igenom både den och övrigt extramaterial.

För där är de ju igen, de där gitarrerna.




Relaterat

The Hives
Tom Verlaine
Skräpkulturens livräddare