Feber, panik och neuroser




Foto: Linda Eliasson



Vilma Flood om vägen fram till »Moodswinger«.

– Är jag inte musiker längre? Så har jag nästan upplevt det.

I ett litet omklädningsskrymsle strax till höger om scenen på Bar Brooklyn i Stockholm sitter Vilma Flood ett par timmar före den lyckosamma och känslostarka spelning som utgör en självklar höjdpunkt på det som är en releasefest för hennes nya album. Skivan, betitlad »Moodswinger«, ska vid släppet tre dagar senare mötas av jublande recensioner. Under någon vecka toppar den rentav kritikerlistan. 

Med citatet ovan åsyftar den Avesta-bördiga artisten på allt administrativt bestyr hon lagt ner från det att inspelningen slutfördes till det att den nu ska möta publiken. Hon ger ut musiken på eget bolag. För PR-sysslor har hon lejt en extern firma, resten styr hon med själv.

– Det senaste halvåret när jag inte har jobbat med musiken utan med allt runt omkring har varit hemskt. [skratt] Det är kul att lära sig allting men det är fruktansvärt att inte få spela.

– Eller, till viss del har det varit kul. Men blir det så mycket som det nu har varit är det inte det. Även om det är absolut nödvändigt och jag är nöjd med att jag gjort det för jag har lärt mig så mycket.

– Det var någon som sa det till mig: »Blir du så här nervös över allting, Vilma? Det går inte planera allt. Branschen funkar så här. Det går inte att få allting exakt som man vill ha det.« Och: jag har ju fattat det. Det går inte att vara rädd för att ta plats, det går inte vara rädd för att vara störig eller för att ligga på om man vill någonting. Och jag är nog väldigt rädd för att vara jobbig. Därför är det kanske inte jag som ska ringa och ligga på om mina egna grejer. Men nu gör jag det här och jag gillar att ha kontroll över saker och så det går bra.

 

Vilma Flood växte inte upp i någon musikfamilj men har hela tiden haft uppbackning hemifrån och hade turen att redan i mellanstadiet råka på musiklärare som noterade hennes vilja till och talang för att sjunga. Den första musik hon kunde relatera till på riktigt var olika varianter av folk, indiefolk och americana, artister som Melanie, Joan Baez, Buffy Sainte-Marie, Karen Dalton, Emmylou Harris. Därifrån var sedan steget till bluesen inte särskilt långt. Vilma medverkade på Hedemora Blues Jam och märkte att hennes röst passade bra där i bluesens värld. 

– Bluesen berörde mig, den är ju inte polerad utan är vacker i sin ärlighet med fokus på berättandet och känslan. Jag kände mig hemma i all typ av rootsmusik av den anledningen. Det lite mer skitiga vackra kanske man kan säga och där i bluesens värld bland musiker så fick jag leva ut det och lära mig det på något vis.

På 2016 års sjuspårsdebut »Before Sunrise« fanns delar av uttrycket klart, men inramningen var kanske inte riktigt i hamn. Med »Moodswinger« faller bitarna däremot på plats. Det är en speciell skiva. »Även om vi talar en sorts traditionalism låter det inte riktigt som någonting annat«, skrev jag själv i en recension. Det som först suger in dig är Vilma Floods mörka, dramatiska röst och den stämningstäta ljudbilden som synkar så väl med sången. Det låter makalöst bra. Men så är det Tobias Fröberg som har producerat, vilket brukar innebära en upplevelse utöver det vanliga. Tobias, som är noga med att lyfta fram medhjälparen Linus Larssons roll som mixare, får frågan vad som fick honom att vilja jobba med Vilma.

– Hon kommer ur, eller från, en blues- och musikantvärld i Dalarna – som så många andra välkända artister i Sverige – där hon fått växa upp och redan i ung ålder bli en erfaren scenartist. Det gör att hon, i den här genren, blir väldigt intressant att jobba med i studion. Vad som än händer, hur det än låter, kan hon leverera på riktigt, tillsammans med hennes grymma musiker. För mig som producent blir det då enkelt att ha en vision, vad ska vi berätta och hur? Hon kan gå från noll till hundra på ett kick, som man kan om man spelat mycket live.

Vilma Flood tvekar inte över vad som fick henne att vilja jobba med Tobias Fröberg.

– Han har producerat flera av Ane Bruns album. Och jag har varit ett fan av Ane sedan jag såg henne på TV när jag var sexton år. Jag kände att han skulle kunna förstå vad jag ville och det var jättekul att han var intresserad av att jobba med mig. Så jag åkte ner till Gotland. Vi började samarbetet med att prova att skriva tillsammans, på skivan har vi skrivit tre låtar ihop.

– Första gången jag var nere för inspelning var en vecka i december. Det var riktigt mörkt och jag var ganska sjuk. Det var så frustrerande. Det här var något jag hade jobbat inför så länge och sett fram emot och så går jag och blir sjuk. Men eftersom det var så otroligt kul och man får så mycket adrenalin var jag i princip frisk så länge jag vistades i studion. Utanför så var jag ju inte det. [skratt] Och jag hade lite panik och ångest. Men Tobias sa hela tiden: »Vi kan alltid lägga om sången.« Och på något vis passade den lite febriga känslan och rösten var med mig. Andra vändan i studion var jag superfrisk så det var skönt.

 

Från början var skivan tänkt att dra tydligare åt det akustiska hållet.

– Men ju mer jag kom med mina låtar så märkte vi att det nog inte riktigt skulle bli så även om vi höll fast vid en akustisk känsla.

– Det var mycket fram och tillbaka huruvida vi skulle ha bas eller inte över huvud taget, fortsätter Vilma. Vi laborerade mycket kring det och trummorna eftersom att vi ville att ljudbilden skulle vara stor men akustisk. Det är bara bas på två–tre låtar. Grundpelarna blev pedal steel, stora »rumliga« trummor och en gitarr som hela tiden anpassar sig till att lägga de basiga frekvenserna. Vi fann ett sound för skivan. Och när det liksom inte funkade utan bas la vi på det. 

De kring förändring kretsande texterna står Vilma Flood för själv men med musiken tar hon viss hjälp. Förutom Tobias Fröberg har Vilma även skrivit en hel del ihop med Pontus Lundin, gitarrist och viktig komponent i hennes band – ett band som för övrigt består av musiker hon lärt känna vid utbildningar på Sjöviks folkhögskola och Kulturama.

– Tobias är bra på att veta vad som kan upprepas, det är inte min starka sida, säger Vilma. Eller jag vet inte, det är nog att jag inte har influerats så mycket av musik med tydliga refränger. Han är ju otroligt rutinerad och hade en känsla för att sätta sig in i min värld. Jag har skrivit texterna och han har varit med och tolkat dem med soundet.

– Pontus har jag spelat med så länge, han tillför jättemycket med sina klanger och är helt otrolig på gitarr. Samma gäller även med Lars Knutus på trummor, vi har ett gemensamt tänk.

– Som sångerska är hon väldigt bekväm med att sjunga mörkt, och redan där i de basiga frekvenserna har hon full kraft, säger Tobias Fröberg om Vilma Flood. Hon är ingen koltrast som kvittrar vackert, utan mer en hök. Det kommer förmodligen av alla kvällar med bluesgubbar i Dalarna där hon varit tvungen att ta plats.

Och som låtskrivare?

– Hon är precis i början av sin karriär och sitt hantverk. Några av låtarna kommer hon mest tycka är charmigt unga om tjugo år, några kommer vara med i varje live-set hon spelar.

Där i omklädningsskrubben strax innan hon ska gå på scen för det första »Moodswinger«-giget berättar Vilma att hon, som skivtiteln indikerar, är lite neurotiskt lagd och att hon för att tygla »alla jobbiga tankar« oupphörligen knyter sitt hår.

– Jag knyter och knyter. Jag är faktiskt glad över att jag har något hår kvar. Det måste betyda att jag kan göra fler skivor. När håret är slut är det nog slut även på musiken, men jag hoppas att det aldrig händer. 




Relaterat

Hello Saferide