Stefan Missios: Och så Gud också

Musikalitet ändå. Ibland finns ingenting finare. Eller, kanske i ännu högre grad: gemensamt musicerande. När musiken tillåts pulsera som en åder rakt in i ditt blodomlopp. Det kallas ibland spelglädje, och det handlar nog om det också, men det kan samtidigt uppfattas fel i en musikvärld där det närapå alltid anses fräsigare att framstå nonchalant.

Nu tror jag Den Stora Vilan-bekante Stefan Missios ger blanka fan i hur hans musik uppfattas. Det han gör är en genuint oängslig sorts musik som idkar direktkontakt med göteborgsprogg, visa, folk, The Band, »From Elvis in Memphis«, inslag av romska vemodsklanger, teatral dramatik och kanske inte minst en tämligen återkommande frälsningsarmégospel. Med hjälp av göteborgsprofiler som Amanda Werne, Truls Mörck, Timo Lundgren, Thomas Frank, Stina Velocette och Johan Håkansson, för att bara nämna några, framförs alltsammans med sådan auktoritet, lössläppthet och livsböljande, krängande, svängande obundenhet från den samtida musikbranschens spelregler att skivan närmast går att uppfatta som ett statement. Vem mer spelar in countrypsalmer i stil med »Bortglömd fantasi« i dag?

På sina ställen sker möjligen nämnda iver att få »spela loss« på viss bekostnad av styrsel och minnesvärda låtar, men invändningen tillåts aldrig bli vidare tongivande eftersom du som lyssnare dessförinnan slukats upp av underhållningen. Ytterst smakfullt är dessutom hur låtarna liksom löper in och ut ur varandra, det här är trots allt musik – och musikalitet – utan vare sig en egentlig början eller ett synbart slut.