New Orleans-mästare emellan

Vid sjuttiotre års ålder har Dr. John äntligen spelat in ett helt album med Louis Armstrong-låtar. Att den näst störste New Orleans-musikern till sist skulle ge sig i kast med den störste var kanske inte helt oväntat, men det hade inte blivit någon platta om inte Armstrong hade dykt upp i Doktorns drömmar.

– Louis kom en natt och sa till mig att jag skulle göra hans musik, men på mitt eget sätt. Det var han väldigt noggrann med, att jag skulle tolka hans låtar på mitt eget speciella vis. Och om Louis Armstrong ger en order får man lyda.

»Ske-Dat-De-Dat: The Spirit of Satch« är Dr. Johns ungefärligen trettionde soloalbum. Det är svårt att veta exakt, för precis som staden New Orleans är Doktorns diskografi en enda underbar jävla röra. Vad som dock står helt klart är att den gamle voodooprästen och pianomagikern lyckats uppdatera Armstrongs låtar för såväl en ny publik som ett nytt århundrade. Själv tackar han framför allt sin nya arrangör och producent, trombonisten Sarah Marrow.

– Hon har hjälpt mig något otroligt med det här projektet. Jag tror inte att det hade blivit av om inte hon sporrat mig. Jag är henne evigt tacksam.

Jag når Doktorn på ett hotell i Kansas City. Det är eftermiddag i hjärtat av USA och han ska snart ta en eftermiddagslur så att han är pigg inför kvällens spelning i staden. Intervjun försvåras av att han som egentligen heter Mac Rebennack talar en hart när odechiffrerbar Louisiana-patois, därtill skrockar, väser och hostar han om vartannat.

Det visar sig att de två huvudpersonerna – Doktorn och Satchmo – faktiskt bara träffat varandra en endaste gång i verkliga livet.

– Vi möttes i slutet av sextiotalet på Joe Glasers kontor i New York. Joe var Louis agent och 1967 tog han sig an mig också. Jag minns att vi diskuterade ett foto som Joe hade på väggen, som föreställde Ralph Schultz Fresh Hardware Store, som låg mitt emot min farsas skivaffär på Gentilly Road. Louis mindes min fars affär, men hade aldrig besökt den. Men vi har en annan koppling också: min första gitarrlärare, det här var när jag var sju–åtta år och vi bodde i ett shotgun-hus på Jeff Davis Parkway i Third Ward, hette Papoose Nelson. Och hans far hade spelat gitarr med Louis Armstrong, så det är ändå som att en sorts cirkel sluts här. ■

ARVTAGARE

Dr. John om fem andra New Orleans-storheter som har följt i Louis Armstrongs anda:

Fats Domino

– Jag såg Fats första gången när han spelade in i Cosimo Matassas studio på Dumaine Street i Treme. Jag kan inte ha varit mer än tolv–tretton år, jag hängde med min farsa första gången, sedan blev jag kvar. Fats är ju New Orleans stora hitmaskin, för en del av oss är han större än The Beatles.

Huey »Piano« Smith

– Huey var en fantastisk pianist, mästare på den gamla grooviga boogieskolan, men han var också en fenomenal låtskrivare. Han är en stor inspirationskälla, fortfarande. Han lärde mig antagligen mer än någon annan musiker.

The Neville Brothers

– Ah, jag älskar de här snubbarna. De är gjorda av riktigt New Orleans-material. Det var min före detta manager, Paul Howrilla, som hjälpte dem att starta bandet. Aaron Nevilles röst kommer att följa mig tills jag dör.

The Meters

– De var New Orleans bästa funkband, och är du New Orleans bästa funkband är du också världens bästa funkband. Zigaboo [Modeliste] och George [Porter Jr] är en solid rytmsektion, det måste man säga. Vi klickade verkligen när vi samarbetade på »In the Right Place«-albumet.

Big Freedia

– Jag är ju för gammal för bouncen, men jag gillar sättet som Freedia skakar sin rumpa på. Det påminner mig om hur det gick till i New Orleans för femtio–sextio år sedan.