Tio år av saknad

Jens Karlsson Vukovich minns Elliott Smith. (Ur Sonic #71, december 2013.)
JUNI, 1998. En stund före konserten irrar vi runt på Oslos gator utan att riktigt veta vart vi ska styra kosan. När en ensam kille med halvlångt stripigt rockhår och keps korsar vår väg frågar vi helt sonika om han möjligen vet hur man hittar till So What. Han svarar försiktigt att han endast pratar engelska och bara har varit i stan ett par timmar. Vi fortsätter att gå några meter då det plötsligt går upp för oss att han vi just frågat om vägen till konsertlokalen är artisten vi snart ska se uppträda där.
Vi, som bara någon dag tidigare hade bestämt oss för att åka upp, betalar sjuttio norska kronor i dörren. Det är inte särskilt mycket folk på plats när han äntrar scenen ensam med sin gitarr och inleder konserten med en makalös »Angeles«. Jag är inte säker på om jag andas någon gång under hela spelningen. Efteråt går jag därifrån med den handskrivna spellistan, en affisch som jag tagit ner från entrédörren och ett konstaterande att jag hade fått en ny favoritartist.
Det var den första, och bästa, av de tre gånger jag såg Elliott Smith live. Bara fem år senare hör jag hur P3:s musiknyheter spelar introt till »Needle in the Hay« och hinner tänka: »Äntligen, nu berättar de när nya skivan ska släppas.« I stället meddelar radiorösten att artisten som troligen betytt allra mest i mitt liv – exempelvis heter min son Elliott, givetvis stavat med två l och två t – har avlidit, med största sannolikhet genom att begå självmord.
Den 21 oktober i år var det tio år sedan Elliott – född Steven Paul – Smith dog efter tvåa knivhugg i bröstet. Han som vid tidpunkten var trettiofyra år gammal hade hunnit beröra en hel indievärld med tre avskalade, till stora delar enkelt inspelade, album innan han fick sitt publika genombrott med den oscarsnominerade låten »Miss Misery« från filmen »Good Will Hunting«. Därefter följde två mer orkestrerade och välproducerade, även dessa utmärkta, skivor samt postumt utgivna »From a Basement on the Hill«.
Musikjournalister ville gärna jämföra Elliott Smith med Paul Simon och Nick Drake, men det var han själv lika ointresserad av som han var av kopplas ihop med en figurativ lo-fi/singer-songwriter/ folk/indie-scen. I stället pratade han nästan alltid om sitt älskade The Beatles och framför allt deras självbetitlade vita album. Genom åren gjorde han liveversioner av inte mindre än fjorton Beatles- eller Beatles-relaterade låtar. Andra dominerande coverkällor var Bob Dylan och Alex Chilton/Big Star.
Faktum är att man nog kan ringa in Elliott Smiths egen storhet med hjälp av dessa tre akter: det poetiska från Dylan, örat för arrangemang och melodier från Beatles, den unika närvaron från Chilton.
Tyvärr fick vi inte möjlighet att fortsätta följa den stundtals hårt missbrukande sångarens fortsatta stordåd så länge som vi hade hoppats. Elliotts Smiths död är fortfarande präglad av mystik och frågetecken, men att det var en man som plågades av inre demoner och självdestruktivitet ifrågasätter ingen. Än i dag gör sig saknaden av honom påmind titt som tätt och vi är säkert många som vid dessa tillfällen gärna återvinner orden i refrängen till »Waltz #2 (XO)«, hans kanske mest kända låt:
»I’m never gonna know you now, but I’m gonna love you anyhow.« ■
Elliott Smith: Between the Bars
Elliott Smith: Waltz #2
Elliott Smith: Angeles
Elliott Smith & Jon Brion: Nightime [Big Star-cover]
Elliott Smith: Stupidity Tries
Relaterat
