ARKIVRECENSION Gil Scott-Heron: The Revolution Begins – The Flying Dutchman Masters

När han gick bort, sextiotvå år gammal i maj 2011, hade Gilbert »Gil« Scott-Heron verkat som artist, låtskrivare, författare, poet och radikal under närapå fyra decennier utan att någonsin ha kommit i närheten av ett brett kommersiellt erkännande liknande det hans generationskamrater Marvin Gaye och Curtis Mayfield fick uppleva.

Ett år tidigare hade han spelat in ett av sitt livs bästa album. Skivans titel var kongenial. »I’m New Here« introducerade Gil Scott-Heron för en ny publik och påminde oss om en karriär som förebådade inte bara hiphopens födelse, utan också vars sprängkraft fick ny laddning i ett USA svårt sargat av ekonomiska motsättningar och fattigdom i efterdyningarna av den ekonomiska krisen. När skivan året senare ikläddes en ny ljuddräkt av den brittiske stjärnproducenten Jamie xx från The xx överbryggdes generationsklyftan ytterligare. När jag själv listade 2011 års bästa album placerade jag »We’re New Here« på åttonde plats.

Efter Gil Scott-Herons död fylldes internet av hyllningar från artister vars musik aldrig skulle ha blivit verklighet om det inte vore för hans musik. En av de mest signifikativa kom från Chuck D i Public Enemy. »Vila i frid«, skrev han på Twitter. »Vi gör det vi gör tack vare dig«.

»The Revolution Begins« samlar den Gil Scott-Heron som tidigare sannolikt varit okänd för de lyssnarskaror som fastnade för »I’m New Here« och »We’re New Here«. Det är en artist som formligen sprudlar av skaparlusta, ord- och uppfinningsrikedom, med en oöverträffad förmåga att omsätta politisk indignation och agitation i samtidigt bohemisk och urban, inte sällan brutalt uppriktig, soulmusik. Mycket har sagts och skrivits om hur Gil Scott-Heron förebådade såväl acid jazz som hiphop, om hans samhällspolitiska utgångspunkter och det trasiga leverne som gjorde att han spenderade stora delar av sitt liv svårt beroende av droger och tvingades spendera två långa perioder i fängelse. Betydligt mindre har skrivits om vilken uttrycksfull sångare han faktiskt var. Vid sidan av musiken, lika expressiv som omöjlig att ha invändningar mot, är det just rösten som dröjer sig kvar i minnet efter två timmar i sällskap med de tre skivor som utgör »The Revolution Begins«.

Med en fjärils lätthet pendlar Scott-Heron mellan ett röstläge bomullsmjukt som Stevie Wonders, bråddjupt som Terry Calliers, silkeslent som Donny Hathaways och blytungt som Ray Charles. Lika mångfacetterad som han var som låtskrivare var han som sångare. Lika intensiv som hans livsföring var hans röst. Hör till exempel den närmast maniska »Who’ll Pay Reparations On My Soul?«, en politisk gospel lika aktuell i dag som när den spelades in på sjuttiotalet.

»Viktig« är ett missbrukat epitet, men i slutändan det enda som gör Gil Scott-Heron – artisten, låtskrivaren, författaren, poeten och radikalen – rättvisa.