ARKIVRECENSION Bettye Swann: Bettye Swann

Orden har tagit slut igen. Jag har inga kvar.

Jag har i större delen av mitt vuxna liv ägnat mig åt att leta och gräva och undersöka och ruinera mig på mer eller mindre obskyr soul.

De där fabulösa inspelningarna som gjordes till vänster om Otis och Aretha och Solomon och Temptations och som sedan glömdes bort.

Jag kan inte låta bli. Jag kan inte heller förklara vad som är så oerhört fascinerande med den klassiska soulerans album och singlar – de album och singlar som spelades mellan 1960 och 1975. Varenda gång en overkligt stark gammal soulballad tränger sig på måste jag stänga av allt annat. Precis allt annat. I de stunderna känns det där andra vi skriver om i Sonic som just… det där andra, det mindre viktiga.

Sedan spelar det ingen roll om det rör sig om Mary J. Blige, Death Cab For Cutie, The Replacements, Phoenix, The Tough Alliance, Johan Jacobssons olika varianter på billigt producerat mahna mahna från det förlovade lo fi-landet eller – jo, faktiskt – Bruce Springsteen.

Den känslan brukar gå över ganska fort. Men just då känns det som att alla som inte tillber Phillip Mitchell, Willie Hutch eller Willie Tee antingen ljuger eller gått hopplöst vilse. Dessa otrogna själar brukar sedan påstå att de gillar emo eller något annat dumt.

Jag anar att det måste finnas en förklaring till att soulinspelningarna som vägrar lämna mig ifred inte åldras och att de hela tiden lyckas hitta nya älskare, både bland sjuttonåringar och nyblivna pensionärer. Men jag kommer inte på det. Vissa hemligheter bör vara just hemliga.

Det finns en anledning till att filmen »Lost in Translation« är den vackraste berättelsen om kärlek på decennier. Det beror på att vi i publiken aldrig får höra vad Bob Harris och Charlotte säger till varandra under de sista skälvande sekunderna. Vissa hemligheter bör vara just hemliga.

Just nu riktar sig vinylknarkarnas rödsprängda ögon än en gång mot den lilla skivetiketten Honest Jons på 278 Portobello Road i London.

Tillsammans med Damon Albarn från Blur gav eldsjälarna där ut Candi Statons Fame-material tidigare i år. Ett faktum som ensamt upprättar Albarns skamfilade rykte. Nu har de också grävt fram och gett ut en samling med Bettye Swanns sällsynta inspelningar för Capitol Records.

Bettye Swann föddes som Betty Jean Champion den 24 oktober 1944 i Shreveport, Louisiana. Hon flyttade till Los Angeles innan hon hunnit fylla tjugo och skrev snart kontrakt med Money Records. Hennes första och största hit gavs ut 1967 och heter »Make Me Yours«. Den och många andra northern soul-favoriter hittas enklast på utmärkta Kent-samlingen »The Money Recordings«.

Efter att kontraktet gått ut tog Capitol hand om Bettye Swann, där hon parades ihop med Wayne Shuler, son till den mer berömde producenten Eddie Shuler. Det var första gången som Capitol lät honom producera några inspelningar helt själv. Mycket beroende på att han var den enda personen som kände till och älskade r’n’b.

Wayne och Bettye varken förändrade eller fördjupade den sydstatssoul och country som de valde att spela in. De tog med den stolta traditionen in till stan.

Låtarna de gjorde tillsammans låter som om sångarna, musikerna och producenterna som verkade nere i Muscle Shoals och Memphis byggt nya studior i Detroit, Los Angeles eller New York.

Bettye sjunger bland annat Merle Haggards »Today I Started Loving You Again«, Hank Cochrans »Don’t Touch Me«, Otis Reddings »These Arms of Mine«, Aaron Nevilles »Tell It Like It Is« och Eddie Hintons »Cover Me«.

Musiken bär sydstatssoulens omisskännliga signum. Men bakom arrangemangen – i gliporna mellan Bettye Swanns återhållna, ibland nästan sammanbitna röst och ett mjukt gospelpiano – sipprar storstädernas brus fram. Det är lantlig southern soul i exil. Blåset påminner om bilar som fastnat i eftermiddagstrafiken.

Bettye Swann själv höjer aldrig på rösten. Hon vågar aldrig lämna sitt sofistikerade uttryck. Hon har mer gemensamt med Motowns vänaste soulsystrar än Aretha Franklin.

Men hon försöker ändå förklara kärlekens lyckligaste, sorgligaste och svartaste sidor för alla som orkar lyssna, bara för att göra bördan lättare att bära.

Det finns inga självklara svar. Bettye Swann vet det. Det handlar bara om att försöka.

Ända tills orden och musiken tar slut.