Anna Högberg Attack: Lena




8
av 10
  • Artist
  • Anna Högberg Attack
  • Album
  • Lena
  • Bolag
  • Omlott


Jazz med både individuellt flow och kollektivt tryck.

Senast jag såg Anna Högberg live vikarierade hon som bandledare i Fire! Orchestra, när Mats Gustafsson hade insjuknat i influensa. Hon var perfekt i den rollen och när andra albumet med Anna Högberg Attack anländer tänker jag att hon agerar ungefär likadant här, håller i trådarna, men utan att ta alltför stor plats själv; hon är närvarande, med tydligt och passionerat saxofonspel, liksom finns i soundet, men de andra medlemmarna tillåts att veckla ut vingarna och allt som oftast är musiken ett kollektivt spänningsfält.

Debutalbumet från 2016 var som en orkanvind och det mesta är sig likt på uppföljaren. En medlem, Malin Wättring, har försvunnit, ny i sällskapet är Niklas Barnö på trumpet. Övriga inblandade i denna till fyra femtedelar kvinnliga frijazzkvintett är Elin Larsson Forkelid på saxofon, Elsa Bergman, bas, Lisa Ullén, piano, och Anna Lund, trummor. Det var en särskild dynamik med de tre saxofonisternas olika röster, men med Niklas Barnös kringelikrokar på trumpeten får de en ny färg att laborera med.

Flera av de sex låtarna har inslag av ljuvligt kaos, som inledande »Pappa kom hem« och skivans längsta spår »Tjuv«. Det är både individuellt flow och kollektivt tryck. När musiken ändrar skepnad en bra bit in i »Tjuv« med groove på basen och ett mer spirituellt sound samtidigt som en melodi etableras tjoar jag högt och sveps med av musikens kraft. Just den här längre låten påminner en hel del om Fire! Orchestra i uppbyggnad och sound, även om det är färre beståndsdelar i AH Attack.

I vissa lägen hittar de andra uttryck som i den tankfulla »Det är inte för sent«. I »Pärlemor« har Lisa Ulléns preparerade piano en central roll, musiken är både klingande klar och mystisk. Och när de raka, nästan vemodiga melodierna dyker upp hamnar man någon annanstans, som i slutet av den sista låten, »Äntligen«, den täta, urbana, explosiva jazzen suddas ut och jag ser skog, landsvägar och övergivna dansbanor.




Relaterat

Bättre sent än aldrig
Moses Boyd: Dark Matter