ARKIVRECENSION Bob Dylan: The Other Side of the Mirror – Bob Dylan Live at the Newport Folk Festival 1963–1965 [DVD]

Allt det jag alltid trott, att pophistorien skapas i ögonblicket och att varje generation skapar sin egen pophistoria, framstår alltmer som en barnslig utopi.

Jag har just genomlevt Murray Lerners »The Other Side of the Mirror«, med rörliga ögonblicksbilder från tre av Bob Dylans mer mytomspunna spelningar på The Newport Folk Festival mellan 1963 och 1965.

Jag har sett några av de här bilderna ganska många gånger vid det här laget – på »No Direction Home« och Lerners egen »Festival«, också den från Newport Folk Festival – och har en smula svårt att förstå varför jag måste genomleva dem en gång till.

Sett som pophistoriskt dokument presenterar »The Other Side of the Mirror« inga nya häpnadsväckande fakta. Det är en madeleinekaka, varken mer eller mindre, och Lerner lämnar bara enstaka smulor över till oss som är obekanta med doften.

»Det var ett av starkaste ögonblicken i mitt liv«, säger han apropå den omsusade spelningen 1965. Men för mig räcker det inte att Dylan var en fysisk upplevelse för Lerner, eftersom han inte var en fysisk upplevelse för mig.

Vi vet ju redan allt det här. Vi vet att spelningen vid Newport 1965 var en lika viktig och omvälvande händelse som Churchills bombningar av Dresden tjugo år tidigare. Men Lerner lämnar oss där. Utan några nya svar på gamla frågor. Återigen presenteras den grånade rockhistorikerns syn på händelseförloppet. En ödesdigert självbelåten förkärlek till de pivotala ögonblick i pophistorien som man var tvungen att uppleva på plats, för att verkligen förstå.

Dylan förkroppsligade sextiotalets brytning med femtiotalets konformism, antyder Murray Lerner.

Det är en imponerande otillräcklig analys, kliniskt befriad från popkulturella lågstatusindicier och politisk inkorrekthet. I väntan på Todd Haynes film »I’m Not There« fungerar »The Other Side of the Mirror« ändå som fullgod pausunderhållning. Inte minst för att bilderna från 1965 års festival, där den unge Dylan återvänder till scenen för att artigt tacka för publikens kärlek och hängivenhet, är oerhört rörande i all sin barnsliga uppriktighet.