Att längta efter en tillhörighet som sannolikt inte existerar

När David Letterman våren 2015 gjorde sig redo att runda av sin mångåriga Late Show-period lade han inför finalprogrammet ut en förfrågan till Paul Westerberg, som han tyckte om sedan gammalt (Letterman var som bekant svag för excentriska singer-songwriters), om att komma dit och sjunga en låt vid namn »Here Comes a Regular«.

De flesta artister skulle nappa direkt, särskilt om man som låtskrivaren ifråga aldrig direkt nått ut till den breda publik som definitivt skulle sitta bänkad nu, men den omvittnat folkskygge och allmänt branschfrånvände Westerberg avböjde. Senare förklarade han varför med orden: »It’s a long to go for a maudlin drinking song and I didn’t have the patience to remember it.«

Möjligen sant, men inte nödvändigtvis – spelade in gjorde säkert att Westerberg aldrig varit helt bekväm med låten.

Redan vid inspelningen av den hade han yrkat på att få  sjunga den i en nedsläckt studio där han inte skulle synas.

Där vartenda gathörn numera upplåter utrymme åt ett gym, en 7-Eleven eller kanske allra oftast ett fräscht mäklarkontor kunde det förr finnas barer, om nu någon minns.

I barer brukade människor huvudsakligen alkohol, varav en del absolut även missbrukade den men det hade de antagligen gjort under mindre kontrollerade former även i bostaden och oavsett vilket var det fler som någorlunda sansat umgicks, vänslades och utbytte såväl erfarenheter som åsikter. Baren var en gemensam yta där människor av alla sorter tilläts må både bra och dåligt – ibland samtidigt eller att det växlade under kvällens gång. Baren gav en frizon från den vanliga världen, samtidigt kunde besökaren känna skam över att ha flytt dit i stället för att jobba, jogga eller skrubba golvet hemma. I baren kunde du vara såväl anonym som, ifall etablissemanget ifråga besöktes med jämna mellanrum, någon i gänget – någon som de facto saknades ifall mellanrummen blev för många eller långa. I baren fick du vara en pratkvarn eller en ensling, plats fanns oavsett, plats för både minnen och minnesförluster.

En av de starkaste låtar som skrivits om regelbunden bartillvaro är The Replacements »Here Comes a Regular«. En del av oss hävdar på tämligen goda grunder att den är oöverträffad i ämnet. Den bästa låt Tom Waits, för övrigt ett Replacements-fan, aldrig har skrivit. Känslan av isolation, lågmäld desperation och skuld ekar i såväl varje ton som i och mellan varje textrad. Så fort den kommer på är det omöjligt att inte stanna upp och lyssna. Hur mycket du träffas av den handlar väl om personlighet (mer om det lite längre ner).

Paul Westerberg, Minneapolis-kvartettens sångare och låtskrivare, drog sig för att presentera låten för sina bandkamrater inför tillblivelsen av det som utmynnade i 1985 års storbolagsdebut »Tim«. De var ju punkrockare eller åtminstone osedvanligt volymstarka, slamriga rockare och den här sortens känslomässigt bjäfs drog de sig vid tidpunkten för att dela med sig av, särskilt gällde detta Bob Stinson, den ostyrige galenpannan till gitarrist som helst ville vräka på det ena mer eller mindre Ted Nugent-rippade totalriffet efter det andra. I stället fick gruppens manager och A&R-ansvarige med gemensamma krafter hjälpas åt med att övertyga upphovsmannen om att försöka spela in skapelsen, som delvis var inspirerad av det myckna stammishänget på CC Club i hemstaden, delvis hade tagit intryck av det sordinerade akustiska soundet på föregående års självbetitlade Jacobites-album under ledning av Nikki Sudden och Dave Kusworth.

Westerberg tvekade länge, tyckte att låten kom väl nära inpå honom själv och bandet som helhet. De hade alltid skämtat om att de var »a bunch of drunken fucking losers« och hade även besjungit temat flera gånger, mest odraperat i »Treatment Bound«, men att göra en seriös låt som verkligen verifierade detta var möjligen att ta det ett steg för långt. Westerberg var trots allt vid tidpunkten själv på god väg in i samma alkoholism som i åratal hade bedövat hans pappa.

Texten må kretsa kring alkohol, beroende och rusets förblindande förljugenhet men rymmer så mycket mer: ett liv som bara driver förbi, förlorade kärlekar och kamratskaper, missade möjligheter (»Opportunity knocks once then the door slams shut«) och det är bara texten – den ödsliga stämning som förmedlas säger egentligen lika mycket den, i synnerhet om längtan efter en tillhörighet som sannolikt inte existerar.

På sitt senaste coveralbum är Cat Power modig nog att ta sig an »Here Comes a Regular«. Skriver »modig« då det är en allt annat än lätt låt att göra. Dess atmosfär går knappast att reprisera och för att ens vara i närheten av att kunna gestalta texten måste du sannolikt ha levt den (ingen slump att låtskrivaren när det begav sig såg en George Jones-version framför sig). Men det har å andra sidan Chan Marshall, som hon heter på riktigt, gjort. Och hon har inte längre något att dölja. Faktum är att hon på sitt album »The Greatest« från 2006 knåpade ihop en sorts egen variant på »Here Comes a Regular« betitlad »Lived in Bars«, i grunden en uppväxtskildring men en som möjligen också försöker förklara eller åtminstone förstå somliga av hennes beteenden som vuxen. Den är både bitterljuv och triumfatorisk och någonstans även en hyllning till artisterna som med sin musik bidrar till att lyssnaren kan begripa sig själv.

Nu vet jag inte om Cat Power med den hade The Replacements i åtanke, men det torde inte vara helt uteslutet – att hon till »Covers« plockar »Here Comes a Regular« är en signal om att det kan ha förhållit sig på så vis. I intervjuer förklarar Marshall valet av låt att den var en jukeboxfavorit på East Village-vattenhålet Mona’s då hon i sin begynnande karriärs upptaktsfas huserade i New York där hon var ensam och letade efter en, just det, tillhörighet. Hon har sagt att Bob Dylan vid den tiden var hennes gud men att Paul Westerberg (i viss konkurrens med Nick Cave) i så fall var kung. När hon i dag hör eller tänker på »Regular« kastas hon tillbaka till den tiden och till de andra outcasts, varav många inte längre lever, hon lärde känna på Mona’s (som hon döpt en av sina hundar efter). Hon har sagt: »I needed help, and anyone who has known what it’s like to be alone, as an adult, who maybe also goes to the bar alone, can understand that song.« Hur är då hennes version? Den kommer utan tvekan åt sorgen i originalet men greppar kanske inte dess villkorslösa övergivenhet, och det vore nog ändå att begära lite för mycket.

Den prisade New York Times-krönikören David Carr, som gick bort 2015 och under sin tid i Minneapolis hängde i samma miljöer som The Replacements (»Everybody wanted to be the fifth Replacement«, som han formulerade det – sin tur en remake på signaturen som Cat Powers expojkvän Bill Callahan i unga år använde i sitt Replacements-fanzine; »editor and  6789th Replacement«), författade också den obehagligt uppriktiga missbrukaruppgörelsen »Night of the Gun«, i vilken Carr skriver: »To be an addict is to be something of a cognitive acrobat. You spread versions of yourself around, giving each person the truth he or she needs – you need, actually – to keep them at one remove. How, then, to reassemble that montage of deceit into a truthful past?«

Säkert en frågeställning otaliga artister, konstnärer eller människor i stort tampas med. Med sina omvittnade destruktiva beteenden och återkommande depressioner lär varken Paul Westerberg eller Cat Power utgöra några undantag, snarare tvärtom eftersom det i så hög grad kommit att forma deras livsverk. När de båda, var och en på sitt omisskännliga sätt, i »Here Comes a Regular« sjunger »everybody wants to be special here« åsyftar de livet lika mycket som baren, och med den vetskapen blir en redan träffsäker låt nästan omöjlig att ta in, än mindre bemöta. It’s a long way to go for a maudlin drinking song, som någon sa. ■