Går på djupet av det mänskliga psyket

Helt ovanligt är inte att den sortens låtskrivare som av kollegor, branschfolk och journalister kallas »låtskrivarnas låtskrivare« är just främst låtskrivare och i mindre utsträckning artister. Deras låtar vecklas ut till smärre vidunder först när verkliga sångare kommer in i bilden och med såväl röst som känsla för tajming accentuerar både det som sägs och det som gömmer sig mellan raderna.

Inget ont om exempelvis Kris Kristofferson – han får ta oförtjänt mycket stryk för sin vokala begränsning, som ibland rentav är en tillgång – men han är själv den förste att skriva under på att de definitiva versionerna av hans låtar sällan är hans egna. Och det är långt ifrån säkert att »Help Me Make It Through the Night«, »Me and Bobby McGee« och »Sunday Mornin’ Comin’ Down» hade haft sådan inmurad klassikerstatus om de bara spelats in av kompositören själv. Han skrev dem, men de blev vad de blev med hjälp av andra. Vilket Kristofferson är evigt tacksam för, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv…

Men det finns några låtskrivarnas låtskrivare vars egna inspelningar är omöjliga att toppa, omöjliga att separera från sin upphovsmakare, även om de inte alltid har hörts av den riktigt breda publiken. I country- och singer-songwritersammanhang är det svårt att förbise fundament som Townes Van Zandt och John Prine. Men om dessa båda – och Kristofferson också, för den delen – själva fick välja någon som mer än alla andra stämmer in på beskrivningen ovan skulle svaret sannolikt stavas: Mickey Newbury.

Ni har alla hört hans låtar, vare sig ni vet om de eller inte. »Just Dropped in (To See What Condition My Condition Was in)« med Kenny Rogers & The First Edition. »She Even Woke Me Up to Say Goodbye« med Jerry Lee Lewis. »San Francisco Mabel Joy« med Waylon Jennings. »Time is a Thief« med Solomon Burke. »Weeping Annaleah« med Tom Jones. »Sweet Memories« med Andy Williams. »I Came to Hear the Music« med Bonnie »Prince« Billy. Ni har definitivt inte kunnat undgå Elvis Presleys nationalsånglika gestaltning av »An American Trilogy». Sistnämnda består egentligen av tre traditionals – »Dixie«, »Battle Hymn of the Republic« och »All My Trials« – som Newbury arrangerade om och flätade samman (och, på så vis, till en del människors upprördhet, kammade hem en snygg summa royaltyintäkter på).

Trots att otaliga artister hade notabla framgångar med hans material lyckades Mickey Newbury – som 2002 dog efter en tids längre sjukdom, sextiotvå år gammal – bara få en enda hit i sitt eget namn, och det var just »An American Trilogy«. Ett faktum som när man nu tar del av hans tre starkaste skivor i en lika efterlängtad som lyxig 4CD-box blir både svårt att acceptera och ganska lätt att begripa. Hans inspelningar är ingalunda knepiga men de kräver en del av sin publik. Tagningarna utmärks av en lågmäld, återhållen intensitet som gör att det är svårt att stänga ute musiken och göra något annat under tiden man lyssnar. Och börjar man koncentrerat lyssna slutar man inte förrän någon uttryckligen tvingar en, i regel har man då hunnit samla på sig både rödgråtna ögon och en rad nya livsinsikter. Till allt detta bidrar så klart hans änglalika, expressiva tenor och poetiska bildspråk, men framför allt det gudabenådade melodisinnet och den osvikliga förmågan att get to the bone av det vi känner som det mänskliga psyket.

För någon vars verk var så aktade inom Nashville-etablissemanget var Mickey Newbury förbluffande lite country. I hans sätt att strukturera och arrangera finns ett sofistikerat barockdrag som nog kan förklara varför även mer dramatiskt lagda crooners som Scott Walker och Nick Cave har känt sig manade att plocka från hans majestätiska låtkorg. Och rätt ofta har Newburys uttryck fler beröringspunkter med Nick Drake än Hank Williams. 

Plattorna som utgör grundbulten av Drag City-lådan – »Looks Like Rain« (1969), »Frisco Mabel Joy« (1971) och »Heaven Help the Child« (1973) – får vanligtvis sorts under beteckningen »bortglömda mästerverk« eller »kultalbum«. Alltför skumma, nästan futuristiska i sin orkestrering för att falla countrytraditionalisterna på läppen och aningen för blödigt sentimentala för att blidka folkfundamentalisternma.

Men den allmänna nedmontering av löst grundade smakprinciper som internets oändliga utbud fört med sig borgar för att denna utgåva – som också innehåller demos, radiosessioner och tidigare outgivna spår – faktiskt kan ge artisten Mickey Newbury en senkommen men välförtjänt återupprättelse och renässans. ■