Way Out West-fredagen, enligt Jonathan Eklund

Nektar (Linné)
Inget band vill väl bli kallade gulliga – och jag som semigubbe hade nog dragit mig för att kalla fem unga kvinnor det. Ändå är det tanken som etsar sig fast med Nektar, de är så satans gulliga. Man blir glad in i själen av att se de leva på scen, se hur mycket det betyder att stå där. Hur Ilean Arvman liksom rycker och trampar med högerfoten för att få ut allt han har i bröstet. Det här gått fort för Nektar, förra året Stay Out West – i år rakt in på Linné. Publikmässigt är det rimligt, tältet är välfyllt. Materialmässigt är det dock lite mycket toppar och dalar ännu, men liveversionen av »Ge mig allt du har« visar hur mycket de faktiskt har att just ge.

Lambrini Girls (Höjden)
Det kanske bara är jag som varit ouppmärksam, men det känns som att årets festival är rätt så opolitisk. Det råder brittiska Lambrini Girls bot på. Uppe på Höjden levererar de sisådär fyrtio punkminuter av slagord och mosh. Såväl JK Rowling som SD får sin släng av den råa, rappa – och, ska tilläggas, rätt så roliga – sleven. Det är uppfriskande i all tillrättalagd kommersialism och lättsam trivsel.

Småland (Musikens Hus, Stay Out West)
Oro och ältande, ord som skapar obehag i en känslig själ. Men Smålands liveversion av dem skapar raka motsatsen. Allt börjar bakifrån där det brusar och fräser, det skapar en botten att stå och mala på med både mjuka och hårda ljudmattor. Setet rör sig ledigt från det väna och utsvävande, till mer raka melodier och galopperande synthar. Helt utan vokaler, tydlig frontperson eller högt BPM kan en nattspelning bli seg, men här finns ingenting av det. Allt är bara känslor som pumpas in i en, utan ett uns av vare sig oro eller ältande. Däremot hopp och ro.