If you don’t do it, you’re in trouble!

Med viss konkurrens av Candi Staton, som han ett tag var gift med men inte särskilt trogen mot, torde det vara få artister som i lika hög grad förkroppsligar southern soul-essensen så som fallet var med Clarence Carter.

De fyndigt formulerade och laddat levererade vänsterprasseldramerna fyllda av countryns vemod eller storytellersvärta utgör ingen liten del av hans diskografi. Lägger vi till på andra vis sexuellt överstyrda (»Strokin’«!, »Sixty Minute Man«!, »Take It All Off«!, »Dr. C.C.«!) låtar har vi snart täckt in hela bilden.

Mycket av charmen med Clarence låg i hans karaktäristiskt mustiga skrockande, som så klart kunde gränsa till gimmick och ibland kanske kom att decimera hans faktiska färdigheter som allmänt överjävlig låtskrivare, gitarrist och sångare. Men ändå, du mår inte direkt dåligt när du hör honom lägga ut introt till den predikande versionen av James Carr-bekanta »The Dark End of the Street« som han för tydlighetens skull döpte till »Making Love (At the Dark End of the Street«.

I’d just like to take a little of your time here
to talk about two words
that folks like to use
They always talk about making love
Yeah, making love
But have you ever sat down to think about
everything that’s got life in it likes to make love?
Did you know that?
Why, horses like to make love
Cows like to make love
and mosquitos like to make love
and human beings like to make love

Det saknas inte artister som har åstadkommit smärre mirakel med C.C.-signerat material – Etta James givetvis i »Tell Mama«, Candi Staton i den förkrossande »Someone You Use«, Esther Phillips i en urfonky »Doing Our Thing«, Travis Wammack i en blixtrande »Looking for a Fox«, Nicke Andersson-avstickaren The Solution i en Mitch Ryder-röjig »Funky Fever« (som dessutom lånar skrockandet från originalet) och vad hade Run-D.M.C:s »Christmas in Hollis« varit utan sin »Back Door Santa«-sampling?

Men ska man ha riktigt kul i livet bör man med jämna mellanrum sjunka in i vilket som helst av de fyra första Rick Hall-inspelade, Atlantic-utgivna och vådligt svängiga Clarence Carter-albumen (för all del även göra nerslag senare i diskografin). Han ville spela in ett renodlat countryalbum, men även om Hall nekade honom det och i stället valde att hålla sin gunstling inom soulfacket är countryn en röd tråd genom karriären för denne Chitlin’ Circuit-charmör och den fanns med honom från tidigt i livet. Redan när Clarence som litet glin, blind från födseln, pluggade vid School for the Blind skolades han in i musiken av en lärare som lyssnade på countryradio dagarna i ända och när C.C. lite senare råkade på bluessnubbar som passerade Alabama berättade de för honom om den här liraren Hank Williams, som förutom att vara en jävel på att sjunga också var en trevlig filur.

Clarence Carter var vass på egen hand men lägstanivån på hans katalog katapulterades förstås av att han ofta skrev ihop med eller fick låtar av slipade countrysoulcompadres som George Jackson och O.B. McClinton, vars signaturer är en osviklig kvalitetsgarant i alla sammanhang men också kom att passa särskilt bra till C.C.:s kärnfullt snärtiga mellantempoleverans. Och humorn var intakt långt in i hans gärning, som när han efter ett par decennier som artist fick en av sina allra största hits med den allt annat än rumsrena »Strokin’« och om den sa: »I don’t think it’s a dirty song. It’s a song about something everybody does. If you don’t do it, you’re in trouble!« ■

CC x 30