Med näsa för ditt nästa favoritband

Ett skivbolag där idealen väger tyngre än vinstintresset, utan kostymklädda investerare som hetsar på. Där alla anställda har samma lön och där kontrakten med artister går att for­mulera i ett par korta meningar. Kort sagt att vara independent, oberoende. 

Det är en dröm som många närt genom pop­musikens historia, och under mer än trettio år har brittiska Rough Trade varit en av de största förebilderna. Geoff Travis, då en spinkig kille med stort krulligt hår och examen från Cam­bridge, startade i februari 1976 en liten koope­rativt driven skivaffär i västra London. Den fick namnet Rough Trade och blev snart en plats där fans av punk, postpunk, indie och karibisk popmusik möttes. Verksamheten växte och de började ge ut skivor, först vinylsinglar med liten budget men med tiden också stora namn som The Smiths och The Strokes. 

Rough Trade gick i konkurs i början av nittio­talet, bara för att återuppstå runt millennie­skiftet. I dag mår bolaget bättre än någonsin, säger Geoff Travis när vi träffas i Stockholm för att blicka tillbaka på några av höjdpunkterna i bolagets krokiga karriär. Rough Trade har nu­mera ett bra samarbete med Beggars Banquet­-gruppen och slipper tänka på något annat än musiken. 

Den här dagen har Geoff faktiskt en stilig krit­strecksrandig kostym på sig och skulle ha pas­serat som just en sådan där cynisk storbolags­gubbe, om det inte vore för den slarvigt knutna slipsen. Och, ska vi snart upptäcka, ett intresse för musik som verkar oändligt. När vi ber honom berätta om ett urval ur bolagets mäktiga kata­log finns det inget slut på minnen och anekdoter (»Var inte oroliga«, försäkrar Travis oss, »jag hinner med ett helt vanligt liv med fru, barn och ett hälsosamt intresse för fotboll också«). 

GEOFF OM SINA BAND

Scritti Politti 

– [new wave­bandet] Desperate Bicycles hade tryckt instruktioner på sitt omslag om hur man släpper sin egen skiva. Scritti var inspirerade av det när de kom till oss någon gång 1977 med sin låt »Skank Bloc Bologna«. Vi spelade den på stereon för alla i butiken, som vi brukade på den tiden. Det lät fantastiskt och vi kom överens om att vi skulle hjälpa bandet. Det blev mycket diskussioner, om böcker, filosofi, politik. Green [Gartside, sång] var på en annan nivå. Han var medlem i kommunistpartiet sedan femton års ålder och fick en personlig inbjudan att åka till Paris för ett samtal med [filosofen] Jacques Der­rida! Vi andra var vänster men satt inte och drack cider och diskute­rade semantik hela nät­terna. Rough Trade hand­lade inte om profit, vi bodde i ockuperade hus och tänkte egentligen aldrig på pengar. Alla var väl­komna och behövde man så fick man bo i butiken ett tag. Det var inte heller ett snobbigt ställe som i »High Fide­lity«, där man idiotförklaras om man köper en Stevie Wonder­-skiva. 

– Scritti hade bara fem–sex låtar på den tiden, så när publiken skrek efter mer körde de samma set en gång till! »The Sweetest Girl«, som de gjorde lite senare, är en av Rough Trades bästa singlar någonsin. 

Stiff Little Fingers 

– Vår strategi i slutet av sjuttiotalet var att ägna oss åt distribution. Som skivbolag hade vi ingen stor plan eller vision, vi bara gjorde saker som verkade kul. »Inflammable Material« [1979] med Stiff Little Fingers var bolagets första fulllängdare. Den tog fem–sex dagar att spela in, blev en stor succé och sålde hundratusen exem­plar på bara några dagar. Det var så klart en överraskning, och vi tänkte »jaha, det var ju inte så svårt!« [skratt] 

– Stiff Little Fingers var ett fantastiskt live­band. Inte jättehippa, för de hade ju missat den första punkvågen. Senare läm­nade de oss för ett större bolag, vi skrev aldrig kontrakt på flera album på den tiden. Bandet ville behålla mig och Mayo [Thompson, Rough Trade­-partner och medlem i Red Krayola] som producenter, och vi borde väl ha sagt nej eftersom de svikit oss. Men det spelar ingen roll, för de sparkade oss ändå när vi sa att deras nya material inte höll måttet. Hur som helst hade vi tack vare Stiff Little Fingers fått in riktigt mycket pengar, som vi kunde satsa på nya projekt. 

The Raincoats 

– De var del av vad som blev en väldigt intressant motkultur i England. Gina Birch kom från konst­högskola i Nottingham, Ana da Silva var portugisisk men bodde i London och jobbade i buti­ken ibland. De hade den bästa trummisen på scenen då, Palmolive från The Slits. Allihop var inspirerade av punken och spelade lokalt när vi upptäckte dem. Feminism var en viktig del av ideologin bakom Rough Trade, det var helt själv­ klart att även kvinnor spelade och jobbade hos oss. Mayo Thompson och jag producerade deras debutalbum. Det var lite spänt i studion med dem minns jag, kanske var det osäkerhet. Vi ville få Vicky Aspinalls violin att låta som John Cale, vilket hon gillade. 

– Det finns många olika sätt att jobba som producent och mitt var väl mest att hjälpa bandet avgöra vad som var en bra tagning, och att skapa en atmosfär där musikerna känner sig bekväma. Jag lärde mig mycket av det, men jag hade nog inte vad som krävs för att göra en karriär av det. 

The Fall 

– Ett fascinerande band. När vi såg dem spela var vi alltid så avundsjuka över att inte vi jobbade med dem. En gång såg jag dem på en festival i en gammal hangar i Leeds, och efteråt vågade jag mig fram till Mark [E. Smith, sångare och bandledare]. Vi kom överens om att göra en skiva. De bodde i en förort till Manchester och jag åkte upp ibland och sov på golvet i Marks lägenhet, det var roliga tider. 

– Mark hade kontroll över allting, de andra i bandet hade inte mycket att säga till om. När jag producerade [1980 års] »Grotesque (After the Gramme)«, som är en skiva som folk verkligen älskar, då var jag ensam i studion med bandet, ingen tekniker. Jag var tvungen att räkna ut själv hur saker funkade, satt och svettades över mixer­bordet medan Mark sjöng alla de där magiska lå­tarna. Det var inte särskilt njutbart, jag var livrädd att det inte skulle fastna på bandet. [skratt] Men Mark var fin och trevlig, han kom in och sa »okej, det låter bra«. Men alla andra verkade rädda för honom, musikerna sa inte ett knyst. 

The Smiths 

– Johnny Marr kom ner till vårt lager en fredag. Han hade dröjt sig kvar i förhoppning om att han skulle få syn på mig, och när jag gick ut i köket för att hämta te stod han där med en kas­sett: »Lyssna på det här, det liknar inget du hört förr.« Och han var ju en stilig ung man som man gärna tog på allvar, så jag packade med mig de­ mon hem och lyssnade över helgen. Säkert fem­ton gånger! På måndagen ringde jag upp honom och sa: »Kom ner till London!« Efter en massa turer skrev The Smiths på för Rough Trade. Det var en magisk tid. Deras arbetsmoral påminde om The Beatles: två grabbar från norr som satte sig ner varje dag och arbetade. Man kunde boka dem till en Peel­ Session med en veckas varsel, ändå hann de skriva nya låtar. Johnny kände sig ibland marginaliserad. Jag sa »du är en av vår tids bästa gitarrister och alla vet det. Var glad att du slipper göra intervjuer!« 

– De var enormt viktiga för Rough Trade. De var så bra att vi bara inte kunde slarva bort chan­serna. Vi blev mer kreativa och professionella för att leva upp till The Smiths nivå. 

– Men det slutade dåligt. Deras advokat lu­rade i dem att de skulle byta bolag. Men de var ju bundna till oss. Och Morrissey var aldrig nöjd, hur mycket de än spelades i radio tyckte han att vi inte marknadsförde dem. Bandet föll samman: Andy tog heroin, Morrissey och Johnny kom inte överens. 

The Strokes 

– I slutet av nittiotalet hade Rough Trade varit bankrutt och ute ur leken i flera år. Den andra upplagan av bolaget startade jag och Jeannette Lee kort efter vårt tjugofemårsjubileum då en massa folk hade kommit fram och sagt att det vi gjort betydde mycket för dem. »Jaha, oj då«, tänkte vi och bestämde oss för att köpa tillbaka namnet. Skivbolaget Sanctuary hjälpte oss på fötter. Sanctuary drevs av Iron Maidens mana­gers, två snubbar med stora cigarrer och föt­terna på skrivbordet … Jag må ha köpt tusen­tals skivor i mitt liv men jag har aldrig ägt en Maiden­-skiva, så det var inte min scen alls. Men de trodde på oss, och sedan blev The Strokes det första vi sajnade med nya Rough Trade. Efter att ha hört låten »The Modern Age« över telefon flög vi till New Jersey och såg dem på en pub – det var ingen där, de hade knappt någon publik. Men vi visste direkt att vi måste ge ut dem, så bra var det! Ingen i New York kände till dem, men Julian [Casablancas, sång] hade tvingat dem att repa stenhårt i två år, det var därför de lät så bra som de gjorde redan på debuten. 

The Libertines 

– Ett hemskt underskattat band, de betydde jättemycket för engelsk musik. Både Pete Doherty och Carl Barât var fantastiska gitarris­ter… De var allt som var bra med tidig rock’n’­ roll. De levde hela det livet, på ett sätt som är sällsynt i dag: de var någon sorts viktoriansk kabaré dygnet runt, varje dag. Det uppstod all­tid kaos omkring dem, de kunde vara på tunnel­banan och dra i gång ett uppträdande. Inget var planerat, det bara hände. Innan Pete på all­var fastnade i droger var han en otroligt charmig och begåvad ung man. Hela historien är en tra­gedi för alla inblandade. Det är ett mirakel att de gjorde två så bra album, särskilt det första är ju magnifikt. Det andra var väldigt plågsamt att spela in, det var svårt att få Pete att komma till studion och det var mycket spänningar mellan honom och Carl. Jag hoppas att de så småningom får den kredd de förtjänar. 

Antony And The Johnsons 

– Lou Reeds manager skickade albumet »I am a Bird Now« till oss och vi blev helt överväldigade, så bra var det. Så vi åkte till New York, och An­tony [Hegarty] trodde inte på oss när vi sa att vi ville skriva kontrakt med honom! Alla andra hade nämligen nobbat honom. Vi sa: »Antony, vi menar allvar. Vi tänker göra det här!« Det är svårt att tro i dag efter all framgång att det var så svårt att få honom att tro oss. 

– Antony är fantastisk att jobba med. I London gjorde han en grej som heter »Turning« med tretton transsexuella dansare, den kommer som film senare i år. Just nu mastrar han en ny skiva som han spelat in i Köpenhamn med en orkester. Den släpps senare i år. 

Taken By Trees 

– The Concretes var inte min grej men jag var alltid svag för Victorias röst. Hon är en riktig konstnär och det var för hennes skull som jag kom till Stockholm för första gången. »Young Folks«, som hon gjorde med Peter Bjorn And John, är ju ett mästerverk men i England hördes den aldrig på radion. Det var så man kunde bli förbannad. Problemet med Victoria är att hon inte är särskilt populär, oavsett hur fantastisk hon är. Nu kommer det en ny skiva snart, men ty­värr inte hos oss. Jag älskar fortfarande hennes musik men dessvärre gör inte tillräckligt många på Rough Trade det. 

Alabama Shakes 

– Vi har gjort en del fruktansvärda misstag i våra dagar. Vi kände till exempel tidigt till Jeff Buckley, men vi åkte inte till New York för att träffa honom. Hade vi gjort det skulle vi ha kun­nat sajna honom. När jag hörde Alabama Shakes och insåg hur bra de var släppte jag allt och flög till Savannah i Georgia. En underlig, gotisk stad där mossa hänger från taken, där folk pratar som i »Borta med vinden« och i allmänhet är ganska rasistiska. Alabama Shakes var från Athens i Alabama och hade lokalt spelat covers för en likgiltig publik ett tag. Men nu var plöts­ligt vartenda stort skivbolag i världen ute efter dem, man flög bandet till LA och tog ut dem på middagar i Beverly Hills. 

– Till slut skrev de på för oss, jag tror de märkte att vi verkligen älskar soulmusik från Södern. Det är lustigt att vi i England ofta kan mer än amerikanerna om Otis Redding, Stax och så vi­dare. Musikaliskt är de som Stax-­bandet, spelar inte över. Brittany [Howard, sång] kommer folk att prata om. Hon har allt: stämbanden, huvudet och hjärtat – som Aretha, även om hon inte är riktigt där än. ■