Way Out West-fredagen, enligt Marimba Roney

The Hives (Flamingo)
När jag anländer till Slottsskogen för årets Way Out West möts jag av, ja framför allt ett hav av människor, men också en rockande, svängande, svettig ångvält, som får höfterna att röra och huvudet att headbanga. »Snart kommer två dysterkvistar (The Cure och Nick Cave) stå här. De vill få er att känna svåra saker. Vi är helt okomplicerade«, säger Howlin’ Pelle Almqvist i ett av sina tonsäkra, humoristiska mellansnack. The Hives är The Hives och inget annat. Och de är fantastiska.

Four Tet (Linné)
Få dansmusikproducenter bottnar i den omfattande musikskatt vi har från hela världen. Jazz, tablas, xylofon eller sjungande fåglar kan smyga sig in i brittiske Kieran Hebdens musik. Han släpper musik ofta, och man vet sällan hur det kommer att låta. Att vara DJ har på många sätt blivit ett statusyrke för endast underhållning snarare än en musikexpert som gräver fram diamanter och formar till något eget. Four Tet har en unik stil, där han som ingen annan leker med basen, rytmer och samplingar i det annars rätt mallade house- och technoformatet. Det är hårt och organiskt samtidigt, och en timmes set går alldeles för snabbt.

Nick Cave & The Bad Seeds (Azalea)
När Nick Cave redan efter några låtar börjar klättra ut på publikens händer fortfarande sjungandes i mikrofonen förstår man att i står inför en resa över de sju, inte helt lättnavigerade, haven. The Bad Seeds – bandmedlemmarna ser verkligen ut som ett gäng äldre sjörövare – kränger och slänger med instrumenten som om stormen har kommit för att ta deras liv. I stor kontrast mot den guldglittriga, svala gospelkören vars röster tränger värmande igenom de tvära vindkasten. De sakrala låtarna faller lite platt, men när stöket ökar önskar jag verkligen att jag stod där längst fram och bar upp Caves kropp.