Way Out West-lördagen, enligt Pierre Hellqvist

Lila Iké (Flamingo)
På Debaser i Stockholm i våras med uppbackning av blott en DJ fick det jamaicanska reggaelöftet ut mesta möjliga ur det minimala med maximal närvaro och väl avvägd intensitet. Nu som sent bokad artist till Way Out West placeras Lila Iké, ingalunda ett namn i var mans mun, egendomligt nog först på största scenen inför en publik som åtminstone inledningsvis är klart mindre än den på Debaser. Ett faktum som ingalunda påverkar hennes engagemang, tvärtom tycks hon se det som sin uppgift att både elda upp de närvarande och få förbipasserande att stanna upp – och stanna kvar. Undan för undan blir också skocken framför scen gränsandes till anständig i storlek.

Konstigt vore förresten annars, utan att göra avkall på rötter och musikalisk härkomst har trettiotvååringen från Christiana med sitt melodispråk och en lika sårbar som stolt röst en odiskutabel crossoverpotential. Den här gången har hon dessutom sällskap av ett femmannaband, och även om ene gitarristen ibland tar för mycket plats är det utsökt när de klistrar sig fast i ett målmedvetet groove – som i en övertygande »Second Chance«, där Dennis Browns ikoniska »Promised Land« ursnyggt länkas ihop med bland annat Sade-hiten »Smooth Operator«.

Får hon till fler låtar som »Wanted«, den mäktiga »Where I’m Coming From« och svårt medryckande »All Over the World« lär det breda genombrottet befinna sig alldeles runt hörnet.

Ezra Collective (Flamingo)
»Hur kan musik vara så här funkig!«, skriker en tjej rakt ut någonstans i yran bakom mig. Världens mest fullkomliga liveband just nu förvandlar ett vid tidpunkten lite grått Slottsskogen till ren karneval som får solen att spränga sig igenom molnen.

Alla som sett London-kvintetten tidigare, eller bara sett minsta liveklipp med dem, visste att det låg i luften. Deras blåsfyllda afrobeatsjazz med inslag av all things karibiskt och samhällsförbättrande patos är en energiinjektion som mänskligheten i stort borde uppleva med jämna mellanrum. Fullt logiskt opererar de på arenanivå hemma i England numera. Vi behöver det här.

Att Damon Albarn plötsligt släntrar in med kazoo i »Ego Killah« förhöjer pulsen, liksom gästspel av Lila Iké och Yazmin Lacey, men Ezra Collective klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Inte minst trumgiganten tillika bandledaren Femi Koleoso utstrålar i varje sekund en musikalitet och ett hjärta som omöjligen går att motstå.

Garderoben (område)
Queer-oas på en höjd i skogen bakom försäljningsbord, kläder och draperier där det dansas, diskuteras och pågår, för att låna av Larsson, fuffens men samtidigt ger en välbehövlig och på det alldeles för folkfyllda festivalområdet alltmer sällsynt fristad.

Annat bra: Wilco i »Jesus, Etc.«, alltid.