Way Out West-lördagen, enligt Fredrik Thorén

Saint Etienne (Linné)

Vi skulle ha det så trevligt.

Den brittiska poptrion hade förberett en lagom och smakfull tillställning för att fira en trettiofemårig karriär av att befinna sig i knytpunkten mellan indiepop och den så inflytelserika vågen av rave och Madchester i början av nittiotalet. Bandets mjuka beats och försiktiga housepianon gjordes betydligt råare av den tidens stora DJ-namn som Underworld och Andrew Weatherall.

I stället håller en av deras allra sista konserter på svensk mark någonsin på att förgöras av ljudet »poff«.

Det hade varit riktigt synd om teknikstrulet – som tar alldeles, alldeles för lång tid att åtgärda för en så stor och påkostad festival som Way Out West – skulle ha förstört mer än det gjorde. Sarah Cracknell är märkbart irriterad samtidigt som hon försöker dölja det med en sorts brittisk trevlighet, flera sorrys, ett ljuvligt leende och en genuin glädje över att få fortsätta sjunga popsånger om kärlek eller göra sig redo för att gå på lokal.

Keep on and carry on.

Bakom de prydligt klädda musikjournalisterna Bob Stanley och Pete Wiggs projiceras en tekopp – med mjölk – mot en blommig duk för att liksom ytterligare poängtera Saint Etiennes historiska roll som trevligt sällskap till en god bok.

9entle (Skeppet, Stay Out West)

Strax innan supergruppens första spelning någonsin smögs en ny ljuvlig discodänga i form av ett samarbete med Taken By Trees ut – »Such Love« – som tillsammans med »One Thing« och »Fire Makes Fierce« bildar hela bandets låtkatalog.

Ingen i publiken vet alltså riktigt vad de ska vänta sig. En av medlemmarna, Elin Kastlander, är heller inte med på scenen.

Som ett brasilianskt sambatåg blir 9entles spelning ett summarium av excesser och upptåg som fångar känslan av att vara på en nedgången discoklubb tillsammans med både Arthur Russell och Donna Summer.

Sylvie’s Head (Skeppet, Stay Out West)

Det känns som att Sylvie’s Head spelat i varenda park och källare det senaste året, att de har finkammat stad efter stad efter vartenda gigbokning de kan hitta för att nöta och gneta och förfina sitt ihopkok av brittiska nittiontalsgenrer. De är alldeles snart vid en plats där de kan börja karva ut något eget av sin erfarenhet.