Dolly Parton: Dolly

Det finns i princip lika många uppfattningar och missuppfattningar om henne som det gör om, säg, Elvis, Michael Jackson eller Madonna. 

Folk tror inte saker om Dolly Paton, de vet. Jo, även om dessa personer så bara kan nämna »Jolene« ur damens diskografi. Hon är så pass allmängiltig och ikoniserad att även den mest vidsynte beundrare för längesen slutat se personen bakom pråligheten, hela maskinen bakom personen och motiven bakom hela maskinen. 

Det är så lätt att fastna i diskussionerna om sexsymbolen, gayikonen, affärskvinnan, klassresenären och varumärket att man lite för ofta kommer på sig själv med att glömma bort hennes musik. Man »vet« ju redan allt, varför ska man då lyssna? 

Känner man igen sig i det bör man stifta närmare bekantskap med »Dolly«, en 4CD-låda som en gång för alla cementerar sextiofemåringens monumentala sångkatalog – och melodramatiska perfektion.

Med för det mesta känslig hand ger man här lyssnaren prov på de olika faserna i hennes karriär mellan 1959 och 1991. Från upptaktsårens inledningsvis trevande men alltmer självsäkra flickpop till de karriärdefinierande countryåren vid duettpartnern Porter Wagoners sida. Från det tidiga sjuttiotalets självmytologiserande låtskrivartopp till åttiotalets äppelkäckt glansiga Hollywood-pop. Det blir aldrig för mycket av något och det som är underrepresenterat ska nog också vara just det. I alla fall om vi förtränger det faktum att inget från »Trio«-plattan med Emmylou Harris och Linda Ronstadt finns med.