Hypnotiserande hyllning till den svarta musikens eviga skönhet.
Hypnotiserande hyllning till den svarta musikens eviga skönhet.
Kvardröjande sårbarhet, hög genomsnittsnivå och en slugt leende frijazzpionjär.
Okragrytor, kokande London-jazz och rockens återstående ångvält.
Ett nordiskt ljus som gäckar, och sugs in i någonting annat.
Jazzen kom från voodoomusikerna som spelade på Congo Square i New Orleans. Det är heller ingen slump att några av de första rock’n’rollinspelningarna ägde rum i stan. Klas Ekman och Jonas Cramby ger sig ut på jakt efter populärmusikens magiska rötter. (Ur Sonic #78, november 2014.)
En resa in mot mitten av det okända.
På ett eller annat vis har Goran Kajfeš varit insyltad i väldigt mycket av senare års mest spännande svenska musik. Mattias Dahlström sitter ner vid matbordet hemma hos en trumpetare och producent som vägrar barrikadera sig i en viss genrebubbla. (Ur Sonic #54, september 2010.)
Djuriskt generationsöverbryggande toner.
För sextio år sedan kom så samtiden till slut ikapp Thelonious Monk. Vilket tyvärr även en rasistisk verklighet gjorde.
