M.I.A.: Aim

M.I.A. gör tjock musik. Hennes låtar är bearnaise snarare än light-crème fraîche, feta men med syrliga toner och distinkt krydda. De är proffsiga, rutinerade och genomarbetade, men även omöjliga att konsumera i en alltför stor mängd på samma gång, man blir mätt och nöjd och till slut lite däst.
Var för sig är låtarna emellertid skarpa och utgörs som vanligt av en vildsint blandning mellan dancehall, electro, ragga, hiphop och traditionell folkmusik från lite överallt. Textmässigt är flyktingar och gränser ett genomgående tema.
Det finns en bra balans mellan det kommersiella och det politiska, utan att det känns vare sig glättigt eller tråkigt – ungefär som Bob Hund fast med större budget. Till exempel gästar Zayn Malik från One Direction på »Freedun« och här finns även musikaliska blinkningar till bland andra Missy Elliott, The Prodigy och Destiny’s Child. Däremot är »Bird Song« och dess fågelrelaterade ordvitsar ackompanjerade av en syntetisk påfågel mer tramsig än bra och det är synd att just den förekommer i två olika remixversioner.
M.I.A. har själv erfarenheter av fattigdom, politiskt våld, utanförskap och av att leva som flykting, vilket ger texterna större tyngd och autenticitet. Just låtarna som berör dessa ämnen är bäst, eftersom hon där sjunger med en alldeles speciell ilska och auktoritet som bara kan uppstå ur känslominnet.
Skivan hade vunnit på att vara några spår kortare än de nuvarande sjutton. När det är så här tjockt med potentiella singelhits går det inte att förbarma sig över de låtar som bara nästan håller måttet.