Inspiration, tröst och hämnd






Wilco-sångaren Jeff Tweedy om kraften i musik. (Ur Sonic #60, december 2011.)

Senast Wilco spelade i Sverige var det framför allt ett ögonblick under konsten som stack ut extra mycket. En bit in i låten »Impossible Germany«, från 2007 års platta »Sky Blue Sky«, fick gitarristen Nels Cline fria tyglar. Under flera minuter broderade han ut ett solo så till den milda grad att folk mot slutet satt i bänkraderna på ett fullsatt Cirkus och bokstavligen gapade.

Wilcos frontman Jeff Tweedy skrattar åt mina tafatta försök att beskriva reaktionerna i Stockholm för ett och ett halvt år sedan.

– Att uppleva Nels är som att se en olympisk gymnast genomföra sitt värsta program, säger Tweedy. Jag vet att det bara finns en handfull människor i världen som kan göra det Nels gör. Jag är bara glad att han använder sina förmågor till att göra gott och att han väljer att göra det i vårt band.

Nels Cline släpps lös även en bit in i »Art of Almost«, som inleder Wilcos aktuella »The Whole Love« – Chicago-bandets åttonde studioalbum sedan starten 1994. Förutom bubblande ljud, febrig elektronik och Tweedys lugna röst i en storm av stråkar innehåller »Art of Almost« även ett frenetiskt Cline-solo.

– Andra tekniska gitarrister är inte sällan egoistiska snabbspelare som vill få in så svåra grejer som möjligt i låtar. Nels är inte alls sådan, han låter aldrig låten komma i andra hand, säger sångaren om gitarristen som spelat med Wilco i sju år nu.

»The Whole Love« är en utmärkt skiva att jogga till.

– Ah, det är bra. Det finns några tillbakalutade partier på den, då man kan ta det lugnt i backarna.

Är du en träningskille?

– Jag gillar att röra på kroppen. Faktum är att jag har stressfrakturer i benen efter att ha sprungit för mycket. Så numera cyklar jag mest, eller går. Min favoritgrej är att gå uppför ett berg eller en brant kulle. När jag är på turné brukar jag försöka promenera i väg så långt jag kan från spelstället. Att träna är bra för låtskrivandet, det är lätt att avsluta en textrad när man är ute och går.

Kommer du ihåg första gången som du kände att musik var ditt kall?

– Min mamma har berättat att jag som liten brukade gråta och peka mot skivspelaren tills någon satte på en skiva. Musik blev tidigt en tröst för mig, ett bra sätt att försvinna i väg till ett ställe som inte var farligt. En plats där jag kunde se framåt och fantisera om makt och hämnd.

Blir du fortfarande överraskad av musik?

 –Absolut, dagligen. Det finns så oerhört mycket bra musik där ute. Jag vet inte varför folk inte orkar med att leta längre när de når en viss ålder. Jag ser det som mitt jobb att fortsätta bli inspirerad av musik. Ibland tar det ett tag, men om man fortsätter leta hitta man till slut något som kastar omkull en. Samtidigt är det fascinerade hur enkelt man kan knockas av att lyssna på en gammal favorit som man inte har hört på länge. Sedan senast man hörde låten har den fått nya dimensioner, kanske för att man själv blivit äldre eller för att man nu kan spela gitarr bättre.

Wilco har funnits ganska länge nu. Kan du se er i ett längre perspektiv?

– Det finns några nackdelar med att vara veteranband. Bland annat att det blir allt svårare att i bagaget ha med sig vissa av våra äldre skivor, skivor som betytt väldigt mycket för många men som kastar långa skuggor. Men det är ju en småsak. Jag tror att anledningen till att vi fortfarande existerar är att vi verkligen gillar själva processen att spela i ett rockband. Det är fantastiskt att skapa saker. Fler borde prova på det.

Jag hörde nyligen några låtar med The Racoonists [som består av Jeff plus sönerna Spencer och Sam]. Vad kan du säga om det bandet?

– Inget mer än att det är världens bästa band genom tiderna.

Då har du antagligen hört mer än jag. Vems idé var det här från början?

– Mina pojkar gillar att jamma med farsan hemma i huset och få till konstiga oljud. Sedan Spencer var två år har vårt gemensamma band hetat The Racoonists. Vi fick möjlighet att göra en singel med Deerhoof, och det var då vi bjöd in Sam till gruppen. Dessförinnan hade han inte riktigt velat vara med, har har kanske varit lite blyg eftersom Spencer är mer av en naturlig musiker. Men Sammy kom i alla fall med i sista minuten innan vi spelade in och han blev omedelbart vår ledare. Han ser sin insats som en hyllning till Yoko Ono.

Kommer vi att få höra mer från The Racoonists?

– Vi jobbar just nu på en platta som kommer att heta »Racoonista«.

Förstås.

– Precis. Vi har en ny låt som heter »Middle Finger«. Jag har kul i Wilco, men det här är på en annan nivå. Vi har satt upp väldigt strikta regler för bandet. Man får inte använda några riktiga ord i texterna, möjligen bara om man ska döpa en låt. Det handlar om att yla och spela rock’n’roll.

 

SONIC OM WILCOS SKIVOR

 

Yankee Hotel Foxtrot

Nonesuch

Betyg: 9

»Lugnt och metodiskt slår Tweedy och grabbarna musiken sönder och samman innan Jim O’Rourke tassar in och limmar ihop fragmenten till en förvriden enhet som låter som inget annat i universum.«

Anders Dahlbom, Sonic #6, 2002

 

A Ghost is Born

Nonesuch

Betyg: 6

»Receptet känns igen från ’Yankee Hotel Foxtrot’ men ’A Ghost is Born’ lyckas ändå inte upprepa succén, allt oortodoxt känns bara påklistrat och tvångsmässigt inkluderat.«

Johan Jacobsson, Sonic #16, 2004

 

Sky Blue Sky

Nonesuch

Betyg: 6

»De lösa tyglarna är också, i alla fall på sina håll, en följd av att låtskrivaren Tweedy inte orkar anstränga sig. I mitten av skivan trampar materialet verkligen vatten.«

Pierre Hellqvist, Sonic #34, 2007

 

Wilco (The Album)

Nonesuch

Betyg: 8

»Här finns en slösaktig massa bra popmelodier, ofta plockade från välbekanta håll i historien men försedda med en svårgreppbar Tweedy-twist som bäddar in dem i en Wilco-atmosfär där det blir helt ointressant att försöka spåra den musikaliska inspirationen.«

Håkan Steen, Sonic #47, 2009

 

The Whole Love

dBpm/Anti

Betyg: 7

»Tweedys balladläge känns lätt kantstött, en del ackordvändningar känns igen.«

Anders Dahlbom, Sonic #59, 2011

 

Wilco-albumen »A.M.« (1995), »Being There« (1996) och »Summerteeth« (1999) gavs ut innan Sonic fanns. Detsamma gäller de båda »Mermaid Avenue«-volymerna ihop med Billy Bragg.




Relaterat

Sexism utan samvete
J Mascis: Elastic Days
The Posies
David Bowie