En urkraft döden omöjligen rår på

Vi kunde ha förlorat honom 1955 då han greps av polisen i Macon, Georgia, efter att ha idkat intimt umgänge med ett heterosexuellt par i en bil parkerad vid en bensinmack och en tid förbjöds från uppträda i hemstaden.

Vi kunde ha förlorat honom 1962 eller något av alla andra år på vägarna då han på scen knall fall föll av pianostolen mitt i en våldsamt hamrande »Lucille« och till alla vittnens oro låg utslagen på scen i flera minuter innan han abrupt studsade upp och fortsatte bedriva kaos.

Vi kunde ha förlorat Little Richard 1977 när vapendragaren – ja, tillsammans drog de förresten mer än så – Larry Williams hotade att sätta en kula i honom över en knarkskuld.

Vi kunde ha förlorat Little Richard 1985 då han med en hastighet av sisådär 100 kilometer i timmen dundrade sin nya Nissan rakt in i en telefonstolpe på en femtioväg.

Inte minst kunde vi ha förlorat Little Richard 2016 då det surrades rätt hårt om att han på ålderns höst en gång för alla låg för döden.

Men vi fick ha kvar honom.

Vilket aldrig lär förändras.

Som levande och på alla vis vidunderlig varelse fanns han med ända till 2020 men någonstans kommer vi alltid ha Little Richards väsen hos oss. Allt han rev ner, allt han utlöste, krafterna som sattes i rullning och dörrarna som slogs upp på vid gavel för horderna av alltjämt verksamma efterföljare i rakt eller snett nedstigande led.

Dokumentären »Little Richard: I am Everything« må närma sig slutvarvet på de svenska biograferna men visas nästa månad på Way Out West och har streaming/VOD-premiär den 7 augusti hos bland andra SF Anytime, iTunes, Viaplay, Google Play och Rakuten. Någon borde också förresten se till att den visas på landets samtliga skolor.

För den som är bara lite intresserad av vilken musik som helst eller nittonhundratalet i stort är filmen ett måste. Bättre än de flesta försök sätter Lisa Cortés film dess huvudobjekt i en närapå heltäckande kontext. Dels förstås all rasism och trångsynthet som Richard var sprungen ur under uppväxten, för all del även senare, i den amerikanska Södern men också hur den musikaliska omgivningen och konkurrensen såg ut vid tidpunkten, betydelsen av det stenhårda men toleranta klubbnätverket/turnésträckan The Chitlin’ Circuit, för att inte tala om beskrivningen av artistens religiösa bryderier eller av en värld som efter kriget öppnar sig och övergår i något som så sakteliga liknar framtidstro och ett smörgåsbord av möjligheter.

För var det något den hyperqueera fyrverkipjäsen signalerade i så gott som varenda offentlig sekund var det frihet – frihet inom räckhåll eller frihet redan nu, beroende på vem du är, hur du är lagd, vad du strävar efter. Little Richard var så långt före sin tid att åtskilliga stater i hans hemland fortfarande inte har kommit ikapp honom. Hans bamalama bamaloo var i princip aldrig politisk – sjuttiotalshiten »Freedom Blues« ett undantag – men att som mörkhyad omnisexuell man så hämningslöst leka med konventionerna, könsrollerna, rasgränserna och de sexuella lustarna i en tid då det på sina ställen kunde leda till lynchning kan utan minsta tvekan ses som en av det förra seklets mest radikala handlingar.

Mindre utvecklat i dokumentären är Little Richards påverkan på soul, funk och hiphop. I låten »Send Me Some Lovin’« uppfinner han Otis Redding (vars tidiga singel »Shout Bamalama« fullkomligen skriker LITTLE RICHARD redan i sin titel). Skivbolags- och sedermera turnékamraten Sam Cooke övertygades om att lämna gospelmusiken till förmån för mer profant material efter på nära håll ha bevittnat kollegans kommersiella härjningar. Etta James åkte i tonåren med som uppvärmare åt Richard och kom att snappa upp både det ena och det andra. James Browns blotta uppenbarelse, för att inte tala om somliga teatraliska element i liveshowen, hade svårligen funnits utan Richard. Wilson Pickett tog inte så lite av sin expressiva sångstil från Richard, som han senare blev nära vän med. Det räcker med att titta på flamboyanta funkinstitutioner som Sly Stone, George Clinton, Bootsy Collins och Betty Davis för att se varifrån de kommer. Då har vi inte gått in på Prince. Eller André 3000, Missy Elliott (»He went through a lot just for being tru to himself but his music over powered everything! Leaving that door open for many artists today!«) och Young Thug. Ska vi ta det ännu längre in i nutiden råder det ingen större tvekan om vart sverigeaktuelle Lil Nas X:s dna leder.

Little Richard spelade själv in påfallande små mängder pur soul men hans mest ortodoxa genreansats är å andra sidan en av de mest perfekta soulinspelningar som någonsin har gjorts. I den Don Covay-skrivna, Vee-Jay-utgivna singelballaden »I Don’t Know What You’ve Got But It’s Got Me« från 1965 kan Kung Richard leva ut sin mest dramatiska och gospelpredikande sida men också visa upp ett mer nyanserat, återhållet, pratsjunget uttryck när han låten igenom växlar mellan det sansat resonerande och det mentalt kollapsande. Att det låter så bra, tänk den bästa Stax-ballad du aldrig fått höra, handlar också om uppbackningen. På gitarr en yngling som där och då kallade sig Maurice James men som ett par år senare ska bli världsberömd under namnet Jimi Hendrix. Richard ser hans begåvning men är inte helt van vid, än mindre nöjd med, att någon musiker snor uppmärksamhet från honom på scen: »On the stage he would actually take the show. People would scream and I thought they were screaming for me. I look over and they’re screaming for Jimi! So I had to darken the lights. He’d be playing the guitar with his teeth.« En del menar att den egentliga orsaken till att Jimi blir kortlivad i bandet bottnar i att han vägrar falla till föga för chefens sexuella inviter… Alldeles oavsett skapar de med »I Don’t Know What You’ve Got But It’s Got Me« musik för evigheten ihop med en drömkonstellation där ett annat underbarn vid namn Billy Preston smeker orgeln och giganten Bernard Purdie svarar för trumspelet.

Det börjar relativt nedtonat men undan för undan, i takt med att berättarjaget är på väg att tappa det, förlora sig själv, byggs låten upp för att till slut stegra i ett känslomässigt klimax där Little Richard bland mycket annat mässar »I feel sometimes like I wanna die!« men arrangemanget, melodin, musiken och leveransen är så potent och livskraftigt att vi lyssnare ju inser, endast utifrån detta, att så aldrig någonsin kommer ske.