ARKIVRECENSION Kraftwerk: Autobahn
 + Radio-Activity + Trans-Europe Express + 
The Man Machine + Computer World
 + Techno Pop
 + The Mix + 
Tour de France Soundtracks




10
av 10
  • Artist
  • Kraftwerk
  • Album
  • Autobahn
 + Radio-Activity
  • Bolag
  • Kling Klang/EMI


När Kraftwerk­-katalogen ges ut i remastrat skick hör Johan Jacobsson till de nyfikna. Till hans stora glädje låter det lika bra som han hade hoppats. (Ur Sonic #49, oktober 2009.)

Söker du musikteori på hög nivå hittar du antologin »Audio Culture: Readings in Modern Music« (Continuum, 2004). Redaktörerna och collegeprofessorerna Christoph Cox och David Warner har där samlat allt mest beläst och bäst bevandrat vad gäller resonemang om och kring ljud; Luigi Russolos »The Art of Noises: Futurist Manifesto«, David Toops »The Generation Game: Expe ­rimental Music and Digital Culture«, Karlheinz Stockhausens »Electronic and Instrumental Music«…  

Men »Audio Culture« är inte bara ett kompendium av redan publicerat material, den innehåller också unika beställningsjobb. Bland dessa återfinns »Digital Discipline:  Minimalism in House and Techno«, en genealogisk betraktelse signerad journalisten och DJ:n Philip Sher­burne. En trevlig text, viktig i sammanhanget; redan på första sidan, andra stycket, slår Philip fast att nästan all modern elektronisk dans ­ musik har sitt ursprung i »Kraftwerk’s 1974 opus ’Autobahn’«.  

Stora ord. Som läsare av »Audio Culture« höjer man emellertid inte en  millimeter på ögonbrynen, man ser deras inneboende sanning som uppenbar. Ty det är ju en gång så att alla är överens vad gäller Kraftwerk: gruppens betydelse för tonkonstens evolution är odiskutabel.  

Detta kan dock orsaka vissa problem, vissa skuggor. Kraftwerk är så konstanta – tas så för givet som stilbildare – att deras verk kommer i skymundan. Liksom, säg, Beatles glider de ofta över till att bli ett abstrakt begrepp snarare än ett musice ­rande band. Då och då måste åtminstone jag helt enkelt påminnas om att Kraftwerk är mer än »bara« technons förfäder. Då och då måste åtminstone jag helt enkelt påminnas om att de också skrev otroligt bra låtar, låtar med melodier, idéer och rytmer som gör sig bäst i sina egna sammanhang, på sina egna skivor.

Lyckligtvis för mig och för alla som känner som jag släpps de nu äntligen, de remastrade Kraftwerk-plattorna. Ett minst sagt gyllene tillfälle att återknyta kontakten med det makalösa fenomen som är Kraftwerk.

Düsseldorf, 1968. Herrarna Ralf Hütter och Florian Schneider träffas när de båda tar en kurs i improvisation på stadens konservatorium. Två år senare släpps den första fulläng ­dare de medverkar på; kvintetten Organisations »Tone Float«. Organi ­sation splittras dock strax därefter – studier kommer i vägen – och Ralf och Florian går samman under namnet Kraftwerk. Kraftwerks självbetitlade debutalster nådde tyska skivdiskar 1970, uppföljaren »Kraftwerk 2« släpptes 1971 och 1973 var det dags för album nummer tre; »Ralf und Florian«.  

Uppmärksamma läsare har redan noterat att dessa skapelser inte åter ­finns bland de nu återutgivna, ett väntat men tråkigt faktum. Ralf och Florian har ju sedan länge mer eller mindre förnekat att de över huvud taget existerar, personligen har jag aldrig förstått varför. Den ofta svängiga artrock som de består av sår både fröna till vad som komma ska och är lysande. Särskilt »Ralf und Florian«  – betyg 9  – skulle lätt kunnat inkluderas i denna giv.  

Men, men, här vilar inga sorger; kalendern visar 1974 och Kraftwerk förverkligar »Autobahn«  [10]. Titelspåret är i mina öron bland det vackraste som någonsin spelats in – en sve­pande, pulserande, drygt tjugotre minuter lång elektronisk resa mot horisonten – och resten av skivan följer strax därefter.  

Vid den här tiden stabiliseras Kraft­werks manskap tillfälligt i den klassiska sättningen; slagverkarna Wolfgang Flür och Karl Bartos bereds plats. Efter världsturnén som följer på »Autobahn« går så Ralf, Florian, Wolfgang och Karl in i egna och nybyggda studion Kling Klang och kreerar albumkvartetten som definierar Kraftwerk: »Radio-Activity« (1975)  [10], »Trans-Europe Express« (1977)  [10], »The Man Machine« (1978)  [10]  och »Computer World« (1981)  [9]. Inget hem är komplett utan dessa kulturskatter, dessa robotpopklassiker.  

Säg den framgångssaga som varar för evigt. Efter »Computer World« tappar Kraftwerk fart och energi, hög personalomsättning och flera skivor som inte riktigt lever upp till de nästan våldsamt högt ställda förväntningarna följer. 1986 års »Electric Café« – nu omdöpt till arbetsnamnet »Techno Pop«  [7] – snuddar på sina ställen vid självparodi. »The Mix«  [8], från 1991, bjuder på Kraftwerks största hits finkänsligt omarrangerade; versionerna är vettiga men originalen är alltid bättre. Efter »The Mix« dröjer det ända till 2003 innan en ny fullängdare, den konceptuella cykelfesten »Tour de France Sound­tracks«  [8].  

Det är då senast nämnda åtta alster som nu fått uppfräschat ljud – under den enda kvarvarande originalmedlemmen Ralfs vakande, pedantiska öra. Hugade kan också införskaffa dem på ett bräde som boxen »12345678 The Catalogue«. Tyvärr  anländer de flesta utan extramaterial, blott »Techno Pop« har fått tillökning i form av François Kevorkian-­mixen »House Phone« (från 1986).  

Äger du inte plattorna sedan tidigare, köp åtminstone några väl valda. Köp dem och förlora dig i deras precisa, själfulla, romantiska klangfärger. Drunkna i ljuden, i stämningarna, i egensinnigheten, i idéerna. Utforska förhållandena mellan människa och maskin, besök Tyskland, ifrågasätt identitet och kön.  

Sedan tar vi alla den inspirationen och kanaliserar den i vår egen konst. Som så många före oss, som så många efter oss. Det följer ju naturligt på sådana här sensationella, tidlösa toner.

 

KRAFTWERKS HOVKONSTNÄR

Konstnären, musikern och poeten Emil Schult föddes 1946 i Dessau, Tyskland. I slutet av sextiotalet antogs han till Kunst ­akademie Düsseldorf och lärde då känna Ralf Hütter och Florian Schneider. Snart hade de tre även börjat samarbeta och den första Kraftwerk­-illustrationen signerad Emil var en plansch som inkluderades med »Ralf und Florian«.

Denna följde han så upp med en mängd ikoniska målningar; omslagen som pryder »Autobahn« och »Radio-Activity«, innerkonvolutet till »Trans ­Europe Express«…

Helt klart är att Emil spelat en stor roll i Kraftwerks grafiska profil. Dessutom lånade han textmässig expertis till dem. »The Model« anges exempelvis komponerad av Ralf Hütter, Karl Bartos och Emil Schult.

1982, efter »Computer World«, gick Emil och Kraftwerk skilda vägar.




Relaterat

Fri till slut