ARKIVRECENSION Håkan Lahger: Dylan – en kärlekshistoria

Förvänta er inte en bok om Bob Dylan. Som titeln antyder är forne Schlager­- och nuva­rande Skavlan­-redaktören Håkan Lahgers bok en bok om att gilla Dylan, inspireras av Dylan och i vissa fall rentav bygga hela sitt liv och sin syn på tillvaron utifrån den lille krull­hårige från Hibbing.

Givetvis får man sig även en hel del till livs om Dylan, men Lahger vill främst berätta om sitt förhållande till Dylan och hur det har påverkat hans liv, vilket i sin tur leder honom till människor omkring honom och deras varierande Dylan-­relationer.

Det är inte svårt att relatera till. För även om Dylans fans möjligen är extrema är ju själva anledningen till varför man låter musik bli en stor del av sitt liv tämligen universell. Man vill att musiken, texterna och allt runt artisterna på olika sätt ska hjälpa en genom livet.

Lahger är i New York och går på Dylans gamla gator men skriver mer om egna euforier och kriser där Dylan spelat roll. Han besöker bland andra Dylans gamle vän Izzy Young i hans butik i Stockholm och försöker även få musiker som Ola Magnell och Anders F Rönnblom att prata om Dylan. Vissa han pratar med har mindre att säga än andra och ibland halkar Lahger, precis som i sin Ulf Lundell­-bok härom året, ut i irrele­vanta sidospår och onödig redovis­ningsplikt, men mest är det här en bok som smittar i sitt engagemang.

Bäst är, inte alldeles oväntat, kapitlen där Lahger pratar med kollegor. Både journalisten Christer Olsson och författaren Rolf Börjlind har analyserat Dylan åtskilligt genom åren, och när de bollar sina teorier och minnen med Lahger glöder det till.

Det borde skrivas fler böcker av den här sorten, som handlar mindre om artisterna och mer om vad vi har dem till.