ARKIVRECENSION Pavement: Brighten the Corners (Nicene Creedence Edition)




8
av 10
  • Artist
  • Pavement
  • Album
  • Brighten the Corners (Nicene Creedence Edition)
  • Bolag
  • Matador/Domino/Playground


Lyckas förena ett mer kommersiellt sound med en vinnande laissez faire-känsla. (Ur Sonic #45, februari 2009.)

Det är tjugo år sedan Pavement bildades och i ett flertal intervjuer har gitarristen Scott Kannberg – som startade bandet med sångaren Stephen Malkmus – sagt att det vore trevligt med en återförening i samband med jubileet. Även Pavements skivbolag, Matador, fyller tjugo i år. Malkmus verkar mindre entusiastisk, ändå tycks han i viss mån lockad av tanken. Och ja, varför inte, slackerrockikonernas sista album »Terror Twilight« (1999) var en halvmesyr. 

»Brighten the Corners« (1997) har åldrats bättre. Att den inte håller samma toppklass som de tre första albumen hindrar mig inte från att bli oväntat lycklig av att återknyta bekantskapen med powerpopraketer som »Stereo« och »Date w/IKEA« eller att njuta av de atmosfäriska »Transport is Arranged«, »Type Slowly« och »Blue Hawaiian«. Här finns ett par svagare spår mot slutet, men Pavement lyckades förena ett mer kommersiellt sound med en vinnande laissez faire-känsla. 

Likt tidigare deluxedubblar får vi vansinnigt mycket bonusmaterial. Trettiotvå låtar: B-sidor, outtakes, Peel-sessioner, livelåtar, etc. För mycket av det goda? Nja. Jag gillar sånt här, man får bandet från alla vinklar. Favoritspår: »And Then (The Hexx)«, som sedan polerades på sista skivan. 

»Neil Hagerty Meets Jon Spencer in a Non-Alcoholic Bar« är väl mest trams, men titeln är skojig. Bra är också en komprimerad cover på Fausts »It’s a Rainy Day Sunshine Girl«, liksom en kärleksfull version av Echo & The Bunnymens »The Killing Moon«. Och det är extra kul att höra Pavement ge sig på »The Classical« av idolerna The Fall. Stephen Malkmus tvättar Mark E. Smiths text, vilket gör det till en ovanligt kreativ tolkning. 




Relaterat

Trivsam entimmesillusion
Malkmus, gräs och stenar