Syret i en andefattig värld

»Det är som om Mozart har dött«, sa min bättre hälft när det blev känt att Prince gått bort.

Jag vet att alla just nu tävlar om att komma på adjektiv som beskriver Prince betydelse, men det ligger verkligen något i liknelsen. Prince var ett geni i ordets sanna bemärkelse, och som sådan förhöll han sig till sitt eget exklusiva universum. Det är just det som golvar mig med Prince. Han var så fullkomligt bortom alla banala småsaker som mänskligheten är upptagen med att drunkna i och förgöra sig själv kring. Han gav syre till en obegripligt andefattig värld.

Jag minns inte alls när jag förstod det där, och att Prince med sin kompromisslösa individualitet var någon jag kunde hålla mig i när känslan av att inte passa in i en svensk småstad tog över. Men jag minns att jag snubblade över »Dirty Mind« hemma hos en kompis storasyster som barn och kände något helt annat än när jag lyssnade på »Thriller«.

Jag antar att det var i samma veva som Prince utmanade Michael Jackson på pingpong och hånade MJ för att han spelade lika försiktigt som den blinda kvinnan Helen Keller. Inget ont om Jackson, hans död var däremot ingen överraskning – den var en del av hans liv. Med Prince är det en annan sak. Det är ju helt logiskt att tokar på internet funderar över en utomjordisk kidnappning, Prince ägnar sig inte åt banaliteter som döden.

Bara att lyssna på Prince är ju en snudd på existentiell handling eftersom man måste förhålla sig till en person som relaterar till hela universum när ens egen tillvaro handlar om vardag. Typ räntor och möten och vad man ska äta till middag. Alla är vi Salieris med Excel-ark i förhållande till Prince fullkomligt oängsliga Mozart. Helt obekymrad om både musikaliska och sociala konventioner.

Det är svårt att inte fundera över råttracet och social kontroll när man lyssnar på honom. Man kan ju ha en lila garderob och en två meter hög trädgårdstomte i sovrummet i stället för att bry sig om att passa in. Det funkar ju uppenbarligen. Äta spaghetti och dricka apelsinjuice – samtidigt. Man bestämmer ju själv egentligen. Ha en symbol i stället för ett namn. Och framför allt, det här var en viktig insikt under tonåren – ha en man som kan vara självsäker i dandykostym och högklackat. Priceless!

I en allt brunare värld befolkad av så väldigt många olyckliga Sockenfalters var och är Prince ett livsviktigt motgift. Han var ett alibi för oss andra dårar som tappat perspektivet när det gäller vad som räknas. En påminnelse om möjligheter som handlar om sann individualitet, om mod, om generositet och att själv avgöra hur livet ska levas och strunta i vad omgivningen tycker.

Ni har säkert sett det lilla klippet med den ganska ordinära amerikanska high school-läraren i chinos som bryter ihop i klassrummet inför nyheten. »It just hit me like a ton of bricks«, är hans kommentar. Precis så är det. Världen blev just en mycket gråare, dammigare och ensammare plats för oss vanliga dödliga.