Hjelle: Högst medelmåttig

»Det är inget mysterium, varför hon gick
Jag är så jävla dum och misslyckad att jag hade lämnat mig själv om jag fick.«

Världsåskådningen är sig lik. När Bäddat För Trubbel ligger i föräldraledighetsvila ägnar sig sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Hjelle åt att gå solo. Och då verkligen solo. Han gör rubbet själv. I frånvaro av bandets attack och desperation lägger han till ett större mått av impulser från texmex, blues och country. Då så klart i dess mest primitiva tappning. Rent musikaliskt går tankarna ibland till Hasil Adkins, ibland till Sir Douglas Quintet, ibland faktiskt någon som J.J. Cale.
Det går hur som helst inte ta fel på vem som sjunger. På omisskännligt manér spottar Hjelle fram sina texter med lika delar skepsis, vrede, självförakt och inbyggd enslighet. Ovanligt långa (tre minuter prick!) och nedtonade »En gång var det sommar« hör till hans starkaste texter hittills, en karg relations- och Malmö-skildring vars genialiska inledningsrad direkt får lyssnaren på kroken: »Jag hör skratten så tydligt från dom som röker vid Lorensborgs krog/Jag har tid nu att vandra runt i stan sen den dagen då du fick nog.«
Den där Tom T. Hall-lika storytellersidan i Hjelles repertoar är en av hans stora tillgångar, särskilt som han aldrig skämmer bort lyssnaren med den. Eller som Nisse Hellberg sa om Bäddat För Trubbel: »Man kan inte få nog. Det är som att få för lite godis.«
Låtar som »The dela ut gratistidningar blues« och »Jag super förgäves igen« är lika briljanta som sina titlar, »99,50«, »En dag blir man sjuk« och »Det är fredag« (»Öser med Little Richard/max volym för han är bäst« ) omedelbara klassiker som ber om att få bli sönderspelade.
I sista stund, ett av årets bästa svenska album – från en plats långt bortom en P3 Guld- och Grammis-hysterisk skivbransch och mediavärld men väldigt mycket mer angelägen och relevant.