Japandroids: Near to the Wild Heart of Life

Du får vad du ser. Japandroids är ett tydligt rockband. Det finns väldigt lite eller inget att missförstå. De ger oss inte nytänk eller överraskningar, de kommer däremot med energi, hjärta och en explosivitet otaliga andra grupper letar hela karriärer efter utan att någonsin finna.
Förra skivan »Celebration Rock« spelades in i en hast eftersom Vancouver-duon varken hade tid eller råd med något annat. De behövde ju så fort som möjligt ge sig ut på vägarna, där de vuxit upp, vunnit sin ryktbarhet och tjänar sitt uppehälle.
Likafullt blev »Celebration Rock« en triumf. Inte bara för att den gav Brian King och David Prowse ett publikt genombrott. Kanske ännu mer för att albumet, såväl i dess titel som utförande, så perfekt ringade in det här bandets väsen och syfte.
Japandroids är inte bandet som får rockhatare att hux flux älska genren, kanske snarare tvärtom. Däremot kan de få rocklovers att påminnas om varför det en gång var värt att bry sig om vilt ringande gitarrer, mörbultande trummor och anthemmäktiga allsångsrefränger. Subtilt? Nej. Men effektivt.
På uppföljaren är läget annorlunda. Plötsligt finns förväntningar. Ett större bolag än senast. Så har också Japandroids denna gång tagit tid på sig. Ljudbilden är större och renare. De anthemmäktiga allsångsrefrängerna tillåts inte drunkna i osorterat slammer.
Problemet ligger egentligen mindre i att ett redan tydligt rockband härmed blir ännu tydligare, en del skulle nog säga övertydliga, och mer i att det förefaller som att de haft lite för mycket tid att tänka och glömt alternativt valt bort känslan av spontant framkallad adrenalinkick som i så hög grad utgjort bandets själva essens. I mitten av skivan trampar de vatten, går vilse i sound och formexperiment, kommer just ingenstans.
Japandroids, som tidigare verkat medvetna om att deras begränsning varit en styrka och alldeles oavsett vetat exakt vad de ska göra av den, upplevs med en gång villrådiga. Där och då liknar de vilket vanligt rockband som helst som tagna av stundens allvar flackar med blicken i korsningen där idealism och realpolitik går skilda vägar.