Grandaddy: Last Place

Jag börjar lyssna på Grandaddys första album på över tio år och hamnar i en associationskurva som landar i minnesbilder från böcker av manliga amerikanska författare som Don De Lillo och Thomas Pynchon. Människor som förflyttas längs ödsliga motorvägar och westernlandskap. Containrar på en hangar. Stark sol på lera. En skateboard i öknen. En bortglömd hippiekoloni. Lågintensiva bilder som spricker upp och förvandlas till fascinerande epos. Men då tänker jag på tidiga Grandaddy-skivor som »Under the Western Freeway« och »The Sophtware Slump« som hade en förmåga att frammana den typen av berättelser. »Last Place« är en repris, inte dåligt men det som saknas är starka låtar. Det är en uppföljare utan egentlig funktion.
Jason Lytles synthmelodier är fortfarande ett vinnande grepp, som skiljer ut dem från andra, liknande melodiska indierockband. Som på »Evermore«, »Jed the 4th« och »Oh She Deleter« som är ett instrumentalspår under minuten. Jag stannar kvar vid den sistnämnda låten som gäckar, varför är den så kort? Där finns ju något. Inga ord, men en antydan till berättelse. Det stora problemet är annars att låtarna aldrig tar det där sista hoppet på trampolinen. Jag sitter och smånynnar, stänger av och tar fram en bok i stället.