Avantgardet: På östkusten intet nytt

Det är ju så. Livet handlar om att ta sig från punkt A till punkt B, från vaggan till graven, gärna utan att stupa i förtid eller göra någon illa. Det kommer givetvis gå åt helvete, men själva intentionen är inte så dum.
Vad det också handlar om, men det får man väl inte prata om i det här landet, är att försöka fylla den här perioden, alltså det vakum som finns mellan vaggan och graven, med ett innehåll.
Att göra något du trivs med är en god början. Kan du dessutom bidra med saker som gör andra individer glada eller berikade är det så klart ännu bättre. Allt hänger ihop. Det vi får måste vi dela med oss av, på ett eller annat sätt, i varierande omfattning; rik som fattig, crustpunkare som svampplockare. Det är nog dessutom den mest effektiva metoden att bestrida uppgivenheten ur vilken ondska hämtar näring.
En bör undvika att lägga ord i någon annans mun men Rasmus Arvidssons pågående gärning handlar nog väldigt mycket om det, eller somligt av det, som avhandlas ovan. Han tycks vara ute på något av ett korståg. Ett korståg som säkerligen bottnar just i att fylla tomrummet som drogerna lämnade efter sig med en mening, därtill en större mening, men också att ge sig själv och sina närmaste upprättelse.
Och det är mer än så, ty hela Rasmus Arvidssons väsen och varelse går i clinch med det lagomland vi bebor. Landet där vi »tar hand om varandra« men i själva verket främst ombesörjer kapitalet och där ingen får sticka ut minsta lilla (ta en sådan sak som att det otroligt nog in i det sista fanns sportjournalister som ifrågasatte Zlatan Ibrahimovic plats i landslaget, och det handlade mer än något annat om att han inte var som alla andra).
Rasmus tar plats, tar för sig, slirar runt, sjunger som han gör, blottlägger sig själv hänsynslöst, är självmytologisk, självupptagen och nästan oförskämt generös, men glömmer oavsett vilket aldrig bort vikten av att underhålla. Han är hela tiden uppe i ditt ansikte och stökar runt. Du kan titta eller titta bort men du lämnas knappast likgiltig.
Med »På östkusten inget nytt« byter Avantgardet producent från Björn Olsson till Jocke Åhlund, och även om bandets uttryck inte förändras dramatiskt förflyttas fokus från en ganska sönderfallande rock’n’roll till en lite mer sammanhållen gitarrpop. I högre grad försöker låtarna ta sig från punkt A till punkt B utan att stupa. Ibland gör de det ändå, det rör sig ju om Avantgardet trots allt, men är säkert medvetna om varför. Och gör de längs vägen någon illa är det i så fall sig själva.
I låtar som »Fårskinnstearaway«, »Hög i gränder« och »Horsepundarpop« finns en omedelbarhet som kanske saknades förra gången. Ändå går det inte säga att känslan av uppfriskande impulsivitet, som i så hög grad kännetecknade debuten »För många dyra skor och döda ögon«, har försvunnit. Den finns i allra högsta grad kvar. Vad som däremot är borta är det nästan chockartade överraskningsmomentet i att plötsligt få höra fantastisk rocklyrik i drabbande arrangemang ­- »Åh Sverige«, »Vita nätter«, »Du ska få se mig« – så som fallet de facto var senast. Som lyssnare är du nu mentalt förberedd. Det är i alla fall vad du tror tills El Perro del Mar-duetten »Nu vill jag må« lite från ingenstans smyger in och indikerar att Rasmus Arvidsson bara är i början av sin gärning. Det är en melodi och känsla som du vill ska pågå för evigt.