Sylvester Schlegel: Det kommer gå, allting kommer bli bra

Ni vet stunderna i actionfilmer från Hollywood när hjälten framåt slutet håller om den drabbade hårt och viskar »Det ordnar sig, det ordnar sig«?

Det gör ju sällan det fullt ut, i verkliga livet.

Nattsvarta saker transformeras på sin höjd till grå minnen, livet går vidare men ärren syns. En stark vilja finns att se glaset som halvfullt. Ändå tassar de dåliga tankarna hela tiden nära, för nära.

Allt med Sylvester Schlegels andra soloplatta kretsar kring det här. Titeln, texterna, rösten som ligger lite för högt, musiken. Han ställer allt på sin spets i de sista skälvande minuterna av avslutande »Allting kommer bli bra«:

»Jag vet jag borde säga att jag har det bra /jag är fine, det var nog ändå ganska bra det du sa/det finns stunder jag tror att det till och med är sant, men det baby är på låtsas, jag är långt ifrån fine«

I låten tar allt slut en natt på en siciliansk bar. Schlegel bråkar med någon han känt länge, anklagelser haglar, de skiljs definitivt, som ovänner. Eftersom de tidigare i låten sjungit på The Arks gamla »It Takes a Fool to Remain Sane« ligger det nära till hands att tro det är en gammal bandvän The Arks gamle trummis bråkar med. Eller en gammal kärlek. Ändå tror jag att denne »någon« genomgående på Schlegels väldigt fina fullängdare är han själv.

Arbetet med »Det kommer gå, allting kommer bli bra« har Schlegel beskrivit som att sudda ut allt gammalt och börja om. Han har sålt skivsamlingen, rasat i kilo, bytt hemstad. Det finns en frihet där. En möjlighet att konfrontera sig själv från förr, sina gamla ideal och tankar.

Tillsammans med Emanuel Lundgren (I’m From Barcelona) får han högst medvetet fram en skev och bitvis illasittande ljudbild. Det låter åttiotal, den dåliga varianten, på flera albumspår. Konstiga trumljud, en känsla av att allt är inspelat på insidan av en bunker. Det är nog ingen slump att saxofonerna i »Allting kommer bli bra« påminner om Bon Ivers mästerliga »22, A Million«.

Det enda negativa jag kommer på här är att plattan är för baktung. »Ditt vilda hjärta«, »Kalifornien igen« och »Återfall« är instabil pop med hjärta och refränger på rätta stället, absolut. Men det är på den avslutande trippeln »På Christianias strand« (med snygg passning till Gerda Wegener och Lili Elbe), majestätiska »Det kommer gå« och då »Allting kommer bli bra« som Schlegel på allvar går djupare ner i det svarta. Då han plötsligt gör svenskspråkig popmusik med lika mycket nerv och råångest som Markus Krunegård i sina bästa stunder.

Viktigt tillägg är att »Allting kommer bli bra« faktiskt börjar som en dröm. Allt kan vara konstnärliga friheter, Schlegel kanske döljer sig bakom ett påhittat berättarjag. Men jag tvivlar. Lyssna på hur rösten spricker när han tar i från tårna i slutet av »Det kommer gå«. Hur hans hjärta skriker helt utan skyddsbarriärer. Sånt går inte att fejka.

Så det gick till slut. Det ordnade sig.

Det blev bra, det här.