Stor: Under broarna

Vi lever i intressanta tider, som den gamla kinesiska förbannelsen lyder.

Stors tredje album »Under broarna« vill gärna ställa sig utanför den skruvade samtiden, ta ett steg bort från det meningslösa egoflödet som sociala medier underblåser, leta efter det mänskliga, vardagliga och sprickorna i stället för att vränga den traditionella skrytrapen.

Det senare är en tradition som var nog så välment från början eftersom den vände fysiska slagsmål till ordtävling, men den hypersjälvhävdande traditionen känns ganska trött nu när världen håller på att drunkna i en strid ström av selfies. För att citera »Vägen hem«: »Kvällen är för vacker för min instagram«.

Livet är för viktigt för att inte upplevas för sin egen skull, och det är på något vis ett ingångsvärde för hela verket. Att använda sin talang som rappare för att skildra något mer komplicerat än att det går bra nu kräver dessutom lite mer av upphovspersonen, en begåvning Stor besitter och levererar utifrån med den äran. Betraktaren Stor iakttar och målar upp bilder på ett vis som för tankarna till Nas, det är filmiskt och rikt illustrerat när han skildrar livet, kärleken, att åldras och vänners öden. Varje låt är som en egen bok, verserna flyter elegant fram oavsett ämne och växlar mellan stora svep och små träffande detaljer. Man vill veta mer om karaktärerna, och kan verkligen se miljöerna framför sig.

Utifrån framgångarna med de två tidigare plattorna är det lätt att föreställa sig pressen som rått bakom kulisserna när »Under broarna« blivit till. Albumet har producerats helt i samarbete med Stors barndomsvän Charlie Bernardo. Men av den förmodade pressen märks föga, här finns ingen prestige. Tillsammans har de båda byggt en ärlig och modig värld, befolkad av uppriktiga berättelser och fantastiskt starka beats. Den typen som känns i märgen. Det gör för övrigt hela plattan, man bara gapar och lyssnar en gång till.