Christian Kjellvander: Wild Hxmans

När han en bit in på nittiotalet fick frågan varför han inte längre skrev poplåtar utan hellre ägnade sig åt funkjam efter funkjam svarade Prince något i stil med att det förstnämnda numera var »för lätt« för honom. Det var liksom något han hade gjort och kunde bocka av, inte nödvändigtvis något han behövde vika resten av sin karriär åt.

Oklart om Christian Kjellvander resonerat på liknande sätt, han verkar hur som helst ointresserad av att leva på gamla meriter eller leverera exakt det rätt många fans säkerligen främst vill åt. Han gör det han gör efter eget huvud. Följer publiken med, fine. Gör publiken inte det får den väl ta och skärpa sig.

Nu har Christian Kjellvander aldrig varit vidare konventionell, hans språk, stoiska lugn och allomfattande vision rör sig utanför det mesta, men på de senaste skivorna har han så gott som helt släppt taget om den melodiska och varma americana som gav honom ett ganska brett publik genombrott i början av tjugohundratalet och därmed kan sägas ha banat väg för de internationella framgångssagor vi känner som First Aid Kit och The Tallest Man On Earth. Det är numera svårt och kanske inte längre särskilt relevant att namndroppa referenser ihop med Christian Kjellvanders namn, han är ute på sin helt egna tripp och den liknar ingen annans. Låtarna är fria i formen, stundom närmast ambienta, och dessa lösa strukturer gör att artisten kan utforska, verkligen klamra sig fast vid och zooma in på specifika stämningar och känslolägen, på civilisationens hopp och sönderfall. Första låten på »Wild Hxmans« är drygt åtta minuter lång. Andra låten närmar sig tio minuter. Det finns säkert åhörare som inte har tålamod nog och klickar sig vidare i jakt på kickar, men den som ger det här koncentrerad tid lär märka att huvudeffekten med »Wild Hxmans« och det nuvarande kjellvanderska spåret i stort inte ligger i vart låtarna är på väg utan vart de tar dig som lyssnar; ja, på så vis liknar det musiken gör med dig jazz.

Därmed inte sagt att det saknas gripande ögonblick eller starka låtstunder. »Curtain Maker« är en av Christian Kjellvanders mäktigaste skapelser och berättelser hittills, med en sånginsats – och ett arrangemang – som borde göra vilken kollega som helst grön av avund. Då har vi inte gått in på den spartanska, atmosfäriska husdjurshyllningen »Stiegga«, om en numera bortgången schnauzer, som tämligen ögonaböj utvecklas till en serenad över livet självt som du ack så gärna vill stanna kvar i.

Med »Wild Hxmans« befäster Christian Kjellvander sin position som en av vårt lands mest egensinniga, kompromisslösa och nödvändiga konstnärer.